Värsta allhelgonahelgen

Helgen som var vill jag bara lägga bakom mig. Allt strulade och jag har mått så kass.

LÖRDAGEN
I lördags morse hade vi hyrt en släpvagn för att ta oss ner till min mammas man för att hämta hem mitt sista arvegods (ett gammalt linneskåp) efter mamma. En timmas bilresa till Småland med stopp på vägen dit för att lägga en krans på mammas grav. Vi hade hyrt släpet tidigt för att kunna ta en tur till returstationen med en massa skräp som stått länge i källaren. På Statoil hade de inte haft tid att byta till vinterdäck på släpet och de kunde inte rekommendera att köra med släpet i och med att det är olagligt. Men hallå! Ska inte dessa saker bara fixas? Där stod vi medans tiden gick och diskuterade med killen på macken om att ge dem tid att byta till vinterdäck och hämta släpet senare. Vi fick åka hem och packa ihop alla saker som skulle till returstationen innan vi kunde åka och hämta släpet. Tillbaka hem igen, sambon började fylla släpet och jag ordnade lunch. När vi ätit och allt var klart stressade vi iväg till returstationen som visade sig vara STÄNGD. Grrrrrr...det var ju röd dag i lördags. Inte tänkte vi på det! Suck! Inte fanns det någon tid att åka hem hem och lasta av skräpet innan vi var tvungna att åka vidare till Småland. På vägen stannade vi vid mammas grav. Graven såg ovårdad ut och jag plockade bort alla nervissnade växter, krattade löv, tvättade gravstenen och la på den fina kransen jag köpt från mig och mina systrar. Min mammas man hade satt dit en ljuslykta och tänt ljus och när det var klart såg det jättefint ut. Jag bad min sambo gå tillbaks till bilen för att jag skulle få en stund för mig själv. Jag satt där en stund och pratade med mamma och berättade om barnet jag väntar. Jag sa också att jag saknar henne så och att jag älskar henne. Det känns så rofyllt att sitta vid hennes grav och prata med henne och likadant gör jag när jag besöker pappas grav. Jag har lite ågren över att jag inte kunde åka till pappas grav också. Han ligger begravd två timmars bilresa söderut från Linköping och det blir lite mycket att åka på en gång. När vi kom ner till mammas man hade klumpen i magen vuxit sig rätt stor. Efter allt bråk om arvegodset efter mamma visste jag inte vilket humör han skulle vara på. När han är arg och ögonen svartnar på honom blir jag rädd. Jag blev positivt överraskad. Han var på ett strålande humör och kanske var det att hans nya kvinna var där som han höll skenet uppe. Han hjälpte till och med mig och min sambo med att lyfta in linneskåpet i släpvagnen och efteråt bjöds vi på fika. Innan vi åkte hem berättade jag för honom om att vi väntar barn och han såg uppriktigt glad ut. Jag till och med skymtade tårar i ögonen på honom och han lyckönskade oss. Jag skulle precis resa mig för att vi skulle åka då han bad mig skriva på ett papper om att jag fått ut allt mitt arvegods. Jag var inte helt säker på att jag gjorde rätt som skrev under, men jag orkar inte bråka längre och jag har fått ut allt jag vill ha och är nöjd. Därför finns det ju ingen anledning till att inte skriva under. Det var mörkt på vägen hem och när vi åkte förbi kyrkogården lyste där hundratals lyktor. Lilla mamma. Jag hoppas att du har det bra på andra sidan. Väl hemma igen var det bråttom med att lasta ur skåp och skräp ur släpvagnen. Sedan gjorde vi oss iordning för att gå på halloweenfest. Jag hittade inga utklädningskläder och fick nöja mig med en kraftig make up. Min sambo klädde ut sig till en fotbollssupporter för att klä ut sig till något. Festen var väl anordnad med en utsmyckad lägenhet och välutklädda värdar och gäster. Det var en trevlig fest, men jag mådde bara illa illa och ville bara hem. Inte blev det bättre av att en blond berusad tjej flirtade med min sambo. Jag blev skitförbannad. -Ring mig om du vill gå på en konsert någon gång. Varför skulle han gå på konsert med henne? Tack för att du lägger an på mitt blivande barns pappa! Kul! Ja, ja det finns folk till allt. Det var skönt att få komma hem och krypa till kojs och pusta ut efter dagens bravader med min kära fotbollssupporter vid min sida :-).

SÖNDAGEN
På söndagen gick min sambo upp tidigt för att åka och hjälpa en kompis att flytta. De skulle träffas vid tio och jag dröjde mig kvar i sängen ytterligare en timma med en bok. Skönt. Sedan gick jag upp och la en omgång tvätt i maskinen, strök och satte upp lite gardiner, plockade undan, diskade, dammsög och fixade med en hel del saker. Jag hade bestämt mig för att åka och shoppa lite kläder efter städningen, men min sambo kom aldrig hem med bilen till mig som han lovat och tiden rann iväg. Panik! Jag måste verkligen ha lite nya kläder. Min äldsta syster ringde för att säga att de kommit hem efter en utlandsresa och det var skönt att höra hennes röst igen. På eftermiddagen gick jag till affären för att handla lite mat. Jag blev grymt sugen på chili con carne och tänkte att här ska det göras storkok. Jag hade varit lätt illamående hela dagen och det tog lite mera fart under promenaden till affären och under matlagningen. Skit också, tänkte jag. Nu har jag väntat för länge med att äta. Min trötta sambo kom hem och vi sjönk ner i soffan. Han satt med sin laptop och jag med en tallrik chili con carne och ris. Det var gott! Fast efter en stund kände jag hur det vände sig i magen och jag fick springa till toan och kräkas. Fy! Jag som hade längtat så efter mat. Efteråt kom jag och satte mig igen, lite blek i ansiktet och bölade lite för att jag tyckte synd om mig själv. Jag åt en ny portion chili con carne för att jag var så hungrig. Konstigt hur man kan kräkas ena minuten och vilja ha mat i andra minuten. Det gick bra och jag la mig på soffan efteråt för att kolla på en film. Jag började känna mig illamående igen och jag bad min sambo åka och storhandla åt oss. Jag kände att jag nog inte skulle orka med det. Min sambo åkte snällt iväg och jag somnade i soffan. Efter en halvtimma ringde han för att stämma av en grej på inköpslistan och jag svarade yrvaket. När vi lagt på låg jag kvar än mer illamående och fick till sist rusa på toa igen. Jag vände ut och in på mig själv denna gången. Hemskt! Sedan kröp jag ner under täcket i sängen och låg där och darrade ett tag. Min sambo kom hem och jag hörde hur han lassade in matkassarna i köket. Jag var så oändligt tacksam att han åkte och handlade. Vilken tur att jag inte följde med. Jag låg där alldeles ömklig och doftade kräks (tyckte jag). Varför kommer han inte upp och kollar till mig? Jag hörde honom springa runt på nedervåningen, men inte kom han upp för att se hur jag mådde. Jag blev jätteledsen. I det ögonblicket ville jag verkligen ha ömhet och att får höra hur synd det var om mig och att allt ska bli bättre. Till sist ringde jag på hans mobil för att säga att jag ville att han skulle komma upp och ta med sig en hink. Jag blev nästan full i skratt när min kära sambo kommer upp med en blomkruka i form av en hink. Det var det enda han hittat :-). Han var snabbt på väg ut genom dörren igen och jag fick be honom sätta sig hos mig ett tag. Varför kan inte killar själva förstå när man behöver lite omtanke? Man behöver inte vara en tankeläsare för det. När han gått ner igen somnade jag med kläderna på under täcket. Jag frös och hade inte det minsta lust att gå upp. Vid halv elva, då min sambo kom och la sig, fick jag tvinga mig upp för att gå på toa och plocka ut linserna. Tandborstningen var inte att tänka på. Stackars mina tänder! Sedan somnade jag ganska snart igen och sömnen blev en befrielse.

IDAG

Imorse fick jag släpa mig upp ur sängen. Jag tog mig in i duschen och fick skynda mig på. Jag höll på att kräkas i duschen och fick panik då jag inte sköljt ut balsamet ur håret ordentligt. Jag fick kasta mig ur duschkabinen, slängde en handduk på golvet och satt naken och dyngsur och hulkade över toaletten. Efteråt gick jag in till min sambo och sa att jag nog skulle bli hemma idag. Fast hur eländigt det än var lyckades jag göra mig iordning. Sambon fick skjutsa mig till kiropraktorn som jag skulle vara hos kvart över åtta och jag bad kiropraktorn ta det varsamt med mig. Efteråt gick jag mot jobbet och på vägen träffade jag på "världens mest osjälviska " Matilda, min bästa vän på jobbet, och vi hade en trevlig pratstund på vägen till kontoret. Vi bestämde att vi skulle gå och käka lunch ihop idag och nu känns allt som vanligt igen. Förutom ett lätt illamående förstås, men det känns ganska okej trots allt. Thank God it´s Monday :-).