Ångest

Nu har den slagit till igen. Ångesten. Williams första månader höll den sig undan, men nu är den stark och jag avskyr den. Den tär på mig och jag blir låst i och med att jag inte kan göra allt jag vill när den kommer. Hjärtklappning, extraslag, tryck över bröstet, andnöd, yrsel, domningar och hemska tankar varvas och jag tror att min sista stund är kommen. Tänk om jag ändå visste om jag får ångest av att känna mitt hjärtas konstiga extraslag eller om jag på något sätt kan framkalla dem. Jag tror envist på att extraslagen har någon fysisk orsak och när jag känner av dem stannar världen för en stund. Som en snabbspolad film ser jag mammas blusknappar på vardagsrumsbordet där hon bodde efter att hennes man försökt rädda hennes liv. Jag ser mamma liggandes i sin kista med ett annorlunda utseende som skrämmer mig. Jag ser framför mig pappa komma gåendes på vägen hållandes en hand på sitt bröst. Jag ser pappa liggandes på köksgolvet kämpandes för sitt liv då han inte kunde andas. Båda gick bort av hjärtåkommor och det gick snabbt när de drabbades. Jag är så jäkla rädd för att det ska drabba mig i sängen, i duschen, framför ratten i bilen, när jag är långt ifrån ett sjukhus men framför allt är jag rädd för att dö och att William får ligga och skrika tills att någon reagerar. Jag är så rädd att jag gråter och blir panikslagen. Jag vet att jag inte är runt 70 år som de var, men döden kan inträffa när som helst och det skrämmer mig. Jag hoppas och ber att jag ska få leva och se William växa upp. Min älskade lilla pojke som betyder allt för mig. Så här har jag känt i flera år och det verkar inte bli bättre. Jag känner mig ganska uppgiven just nu och även höstmörkret påverkar mig. Sedan jag fick reda på att jag har en ökad risk för blodpropp så har min ångest blivit värre. Det var precis vad jag behövde få reda på. Ibland undrar jag om motion ökar risken för att en blodpropp vandrar i väg och sätter sig på ett olämpligt ställe. Stillasittande ökar ju också blodproppsrisken. Jag känner emellanåt att jag är rädd för att andas, att ta ett djupt andetag som i nästa stund visar sig vara mitt sista. Jag vill inte känna så här längre. Jag vill leva, vara lycklig och kunna njuta av William utan att vara rädd för att något ska hända. Jag försöker få tag i min husläkare som jag hoppas kan skicka en remiss till en bra psykolog. Jag har varit hos både psykologer och kuratorer, men inget har hittills hjälpt. Jag kanske måste gå där en längre period för att bli botad? Nu finns det säkert många som undrar vilken knäppgök jag är. Det struntar jag i! Det här är jag och jag lever med ångest. Jag är annars som vilken människa som helst som bara råkar ha varit med om en del jobbiga upplevelser. Om det finns någon som jag som gärna vill prata om och dela med sig av sina erfarenheter så finns jag här.