Fallolycka nr 2
Helt otroligt! Den här gången var jag inte med. William satt i sin leksaksbil (eller vad jag nu ska kalla den), en annan variant av en bobbycar kan man kanske säga. Jag stod bredvid och lagade mat och trodde att jag hade full koll. Rätt som det är hör jag en duns och ett skrik alldeles bredvid mig. William hade lutat sig åt sidan och bilen vippat. Han blev jätteledsen och jag kände mig som en dålig mamma. Vad fort olyckor händer. Jag som trodde att bilen var säker. Ibland tror man att man har full kontroll men icke. Stackars William har nu ett blåmärke i pannan, men verkar inte fått några men av det. Vi har nu använt bilen lite mindre vilket är synd för att den är en storfavorit. Han är lite liten för den egentligen, men det har ju gått bra tidigare. Vi får nog vakta honom helt och hållet när han använder den nästa gång. Nu får det vara nog med olyckor!
5 Comments:
Nämen lille gubben... Man tror man har koll för jämnan men en olycka händer så lätt.
Kram,
AnnaSv
men vet du, det där händer, hela tiden. Jag menar inte att du inte ska ha koll ,men även när vi har det så ramlar de små liven. Om och om igen. Men det är också så de lär sig.
Kram till dig och puss till gudgossen
Jag har förstått nu att olyckor händer lätt. Det hjälper inte att tro att man har järnkoll :-). Det är väl så att de lär sig av det, men vad man kan tycka synd om dem! Kramar tillbaks!
ojojoj, mina killar har också ramlat, strupplat och farit. Många gånger. Ur sängar, ner från stolar, från klätterställningar, och en ner från skötbordet (det var en rysare!!!) Usch, det gör så ont i en!
Stackars William och stackars Williams mamma :-)
attle: visst är det otäckt! Vad ska vi göra åt det? :-) Jag håller med om att det verkligen gör ont i en! Det riktigt skär i hjärtat när de slår sig och gråter. Ja, det lär ju säkert hända fler gånger och kanske att första gångerna är de mest skrämmande för en förälder.
Skicka en kommentar
<< Home