Ny trist helg

Imorse vaknade jag första gången vid femtiden och sedan vaknade jag en gång i halvtimmen fram till klockan tio då jag bestämde mig för att gå upp. Om jag inte mådde så illa kanske jag skulle ha lust med lite husgöra men så känns det inte nu. Blääää. Usch vad allt känns segt, tråkigt, deppigt och så till råga på allt regnet som strilar ner utanför fönstret. Idag känns verkligen ingenting kul. Ska man nu behöva drabbas av en höstdepression också? Min sambo ligger fortfarande i sängen och drar sig fast klockan är halv ett. Suck! Det funkar inte att gå in och be honom stiga upp, han blir bara sur och jag har visst lyckats göra honom sur igen. Varför kan vi inte vakna tillsammans, titta varandra ömt i ögonen och säga -God morgon älskling, sovit gott? Nej då. Jag går upp först och gör lite sysslor medans jag retar mig på att han alltid sover bort halva dagen. Vad händer med gardinstången som ska upp i köket och allt annat som borde göras? Hur länge kan man skjuta upp saker egentligen? Det som känns oroväckande är att vi ska bli föräldrar och hur ska vi då orka ta tag i saker och ting? Jag vågar inte ens tänka tanken. Finns det någon som har ett gott råd? Jag vill bara inte ha det såhär! Igår förresten påbörjade jag min terapi hos en blivande kbt-terapeut. En ung kvinna som jag med en gång kände förtroende för. En gång per vecka ska jag besöka henne tills i slutet av januari nästa år. Jag hoppas att kbt-terapin är precis vad jag behöver för att bli av med min ångest och mina rädslor. Jag tror att det kommer att riva upp en del gamla sår och det kommer att bli tufft. I så fall hoppas jag att min sambo finns där och stöttar mig. Ifall han orkar. Idag är jag så trött på allt att jag bara vill lägga mig ner och sova bort helgen. Det finns liksom ingen gnista alls. Jag satt precis och fyllde i ett frågeformulär som jag ska ta med till det första besöket hos banrmorskan på måndag. Tänk att det äntligen är dags. Just nu är jag så negativ och tänker att det kanske inte är något därinne eller att något säkert är fel. Varför ska jag få vara lycklig? Jag har ju varit med om så mycket skit hittills i livet så varför skulle det helt plötsligt gå bra nu. Det blev ett dystert inlägg men det är ju så i livet att det ena stunden går upp och andra ner. Varför ska man låtsas att allt är bra när allt känns skit? Sådan är inte jag i alla fall. Ni får ta mig som jag är. Jag hoppas att ni som läser får en bra helg och att ni är lite muntrare än jag :-).