Hälsning från Birmingham

Allting föll på plats till sist. Vi avslutade allt vi hade att göra på jobbet, åkte hem och hade en dag då vi förberedde och packade inför Englandresan. Vi avslutade kvällen innan resan med att åka med katterna till en jobbarkompis som lovat att se efter dem. Våra två kattkillar verkade inte helt förtjusta i jobbarkompisens två honkatter, men det brukar ta några dagar innan de vänjer sig vid nya individer. I onsdags tog vi bilen till Stockholm för att först hälsa på pappas moster som nyligen fyllt 90 år. En riktig krutgumma utan några direkta krämpor och med ett modernt tänkande. Det blev ett kärt återseende då jag inte sett henne på minst tio år. Efter besöket åkte vi till min äldsta syster med familj för att tillbringa kvällen. Vi blev som alltid väl omhändertagna och hade en jättetrevlig kväll då vi hade tid att sitta ner och äta gott och pratas vid. Vi gick och la oss ganska tidigt då vi var tvungna att vakna vid fyratiden för att ta oss till Arlanda. Min systers gulliga man skjutsade oss till Arlanda i gryningen och vi hade gott om tid att hinna med planet. Vi mellanlandade i Köpenhamn och hade en stund över till lite shopping innan det var dags att kliva ombord på nästa plan. Vi hade en väldig tur som kom fram enligt tidsschemat. Dimman låg tät över England och en massa flyg var inställda. När det var dags att landa uppfattade vi inte att vi var så nära marken på grund av dimman och hoppade till när planet tog mark. Flygningen var i vanlig ordning ingen trevlig upplevelse för mig som är flygrädd och hjärtat rusade som aldrig förr och med det kommer dödsångesten. Jag var lättad när vi kom fram och vi möttes av varma kramar och glädjetårar från svärföräldrarna som kastade lyckliga blickar på min växande mage. Vi åkte hem till sambons syster där vi alltid bor och blir väl omhändertagna. Vi har shoppat, ätit på indisk restaurang och umgåtts med sambons familj. Igår hittade vi en pub på den engelska landsbygden där vi åt och drack tillsammans med en gammal universitetskompis till min sambo. Idag har vi firat en äkta engelsk jul med turkey, stuffing, gravy, mashed potatoes, pees, carrots och en hel del annat gott för att avsluta med en smaskig äppelpaj med vaniljsås. Svärmor är en fena på att laga mat och det var en helt underbart god middag. Vi har bytt julklappar, haft fåniga lekar och skrattat så tårarna runnit. Vi har nu landat hemma i soffan hos sambons syrra. De andra tittar på en konsert med Pink och jag fick en stund över för bloggen. Jag är så trött och sitter här med en putande mycket spänd mage och längtar efter lite sömn. Imorgon blir det mera shopping och lite annat som står på programmet. På torsdag flyger vi hem igen och stannar hos syrran ytterligare en natt innan vi beger oss hem till Linköping igen. Jag hoppas att ni haft en bra jul! Happy Christmas to you all :-). Lots of love from Birmingham.

Stress och graviditetsnojor

Åh denna stress! Jag blir galen! Klockan är nu 21.00 en fredag kväll och jag är fortfarande kvar på jobbet. Den här veckan har varit hemsk. Månadsavstämningar, besök av vår revisionsbyrå, lönekörning i nytt löneprogram och tusentals andra saker. Jag har haft migränhuvudvärk och sammandragningar. Jo, ni hörde rätt. I vecka 16 går jag och får migrän och sammandragningar av all stress. Inte klokt ju! Här om dagen när vår revisor var på besök stod jag och höll mig i skrivbordskanten och kved. Jag kunde varken sitta eller gå och stod som fastnaglad i golvet. Det skar i nedre magtrakten som den värsta mensvärk och jag tänkte att det måste vara något fel. En mamma på jobbet frågade om jag var en "sammandragningstjej", en som får sammandragningar genom hela graviditeten. Det hoppas jag verkligen inte! Om jag ändå kunde få känna krabaten sprattla till eller stryka sig mot insidan så att jag vet att allt är bra. Tänk om jag kunde sluta oroa mig. Nästa vecka ska jag till barnmorskan och ta lite prover och jag tänkte nästan be att hon tar och lyssnar på hjärtljuden. Jag ska inte på andra besöket förrän i vecka 20 och det känns så långt dit. Emellan ska vi flyga till England för att fira jul med min sambos familj och blir borta en vecka. Det vore skönt att veta innan vi åker att allt är okej med krabaten. Magen har växt i alla fall och igår vågade jag mig för första gången in på en klädavdelning för blivande mödrar. Jag kände mig rätt bortkommen, men lyckades hitta ett par supersköna jeans. Inte var de supersnygga, men de satt så skönt att det kändes som att komma till himmelriket. Just nu sitter jag med knappen öppen på mina vanliga jeans och de sitter åt ordentligt. Jag förstår inte att jag väntat så länge med att köpa ett par passande byxor :-). Jag har druckit lättglögg vid ett par tillfällen. En del säger att man inte ens ska dricka lättöl och en del säger att det är okej. Hur ska man veta? Glöggen smakade gudomligt och visst är det väl så att man kokar bort den lilla alkohol som finns? Det kan väl inte göra någon skada? Lite nojig är jag ändå. I helgen är det julklappsinköp som gäller och jag måste se till att prioritera de övningar som jag fått av min terapeut. Jag har dyrt och heligt lovat att ta ett varmt bad (något som jag undvikit med tanke på min hjärtklappning), läsa dödsannonser (något som jag knappt klarar efter mina föräldrars bortgång), skriva ett brev om upplevelserna vid mina föräldrars bortgång och även skriva ner en lista på konkreta saker att göra för att nå mitt mål. Ett mål där jag har funnit ett inre lugn och där jag får mina relationer att fungera tillfredsställande. Ett liv utan hjärtklappning dessutom eller åtminstone ett liv där jag kan acceptera att min hjärtklappning är ofarlig. Ett mål som blir svårt att nå, men jag måste ändå försöka ge det en chans. Imorgon går jag in i vecka 17. Helt otroligt! Jag förstår fortfarande inte att jag går och bär på ett litet liv. Tänk om jag får känna fosterrörelser i helgen. Jag hoppas det. Ha´en bra fredagkväll därute! Jag hoppas på att kunna skriva snart igen. Kram!

Snart är det jul

Dagarna går och jag får inte en chans att skriva något på bloggen :-(. Jag är just nu överhopad med jobb fram tills julledigheten och däremellan ska man hinna med att julpynta och köpa julklappar. Hur hinner ni? Varför ska det varenda år kännas så stressigt innan jul? Därför gillar jag inte tiden innan jul. Förutom luciafirande, traditionell julmiddag med jobbet och att få hänga upp lite julstjärnor hemma. I år har vi bestämt att fira jul med sambons familj i England. Det blir en annorlunda jul i år. Det blir till att fira på "fel" dag :-), annorlunda julmat och det känns som att jag kommer att sakna syskonen med familjer. Jag tycker jättemycket om min sambos familj och i år blir det annorlunda med tanke på deras omtanke om mig och bebisen i magen. Jag försöker intala mig om att det kommer att bli en trevlig jul. Just nu känns det lite ångestladdat med flygresan till England på grund av min flygrädsla och om jag fortfarande mår dåligt då. Jag hoppas att det ska gå bra. Igår blev det officiellt på jobbet att vi ska ha barn. Det kändes som en lättnad. Äntligen förstår de flesta varför jag varit så osocial och stängt in mig på rummet, varför jag sett trött och glåmig ut och varför jag lagt på mig lite :-). Jag har faktiskt börjat lägga på mig en del och ser ganska gravid ut. Igår på julfesten med jobbet hamnade jag mitt emot våran VD och jag tänkte att det nog skulle bli tillfälle att berätta för honom innan alla anställda fick veta. de andra cheferna visste redan, men jag hade inte fått någon chans att berätta för honom. Jag har bara fått positiv respons från alla cheferna och de har lyckönskat mig och sambon (som arbetar på samma företag). Jag trodde att det skulle bli en lugn och stilla kväll i VD:ns sällskap, men där hade jag fel. Vårt bord hördes mest med snapsvisor, fnitter och prat om såpor och silikon :-). VD:n hängde med på allt vi andra pratade om och det var han som tog ton när det blev dags för nästa sånginsats. Jag hade en jättetrevlig kväll i nyktert tillstånd och var nöjd över både sällskap och den helt fantastiska maten. Vi fortsatte festen på kontoret och efter en lång kväll med mycket mat och umgänge stupade sambon och jag i säng vid halv ett. Jag lyckades härda ut trots tröttheten och är lite förvånad över det. Är fortfarande kvar på jobbet ikväll på grund av hög arbetsbelastning, trots att jag bara vill hem. Nu har min käre sambo och en jobbarkompis varit och hämtat kinamat att avsluta kvällen med. Bäst att gå ut och göra dem sällskap. Hungern är det definitivt inget fel på :-). Ha´en trevlig kväll!

Vecka 15

Fostret kan suga på fingrarna. Huden är fortfarande mycket tunn. Barnet börjar lagra kalcium för att utveckla skelettet. Fostret har i princip formats färdigt. Även ansiktet är klart och tydligt, men öronen utvecklas fortfarande lite. Barnet kan hicka. Om du känner fosterrörelser nu kan det kännas som regelbundna tickningar i magen som pågår i några minuter.