Det närmar sig

Efter en hektisk tid av jobb och renoveringsarbeten hemma fick jag en stund över i soffan för bloggen. Tiden har gått så snabbt! Jag har jobbat mycket in i det sista, min sista dag var i onsdags innan jag nu påbörjat två veckors semester. Från och med den första juni påbörjar jag mammaledigheten och kommer inte gå tillbaks till jobbet förräni augusti nästa år. Vilken konstig känsla! Det känns helt sjukt att ha jobbat ända sedan man var arton och nu ska man gå hemma över ett helt år. Innan dess ska jag ha fött barn och klivit in i rollen som mamma. Tänk att jag ska bli mamma. Jag har fortfarande inte förstått. Allt jobbande på sistone och allt annat som händer runt omkring har gjort att mitt fokus på att föda barn kommit i skymundan. Jag är också rädd för att jag medvetet valt att bortse från den stora dagen. Jag känner mig spänd inför förlossningen och ett tvivel på att jag kommer att hantera smärtan har kommit krypande. Det gör ju inte bara ont utan vansinnigt ont och de som fött barn har trott att de ska gå mitt itu. Hittills har jag varit ganska tuff och sett förlossningen som en utmaning, men jag vet inte om jag känner så längre. Jag känner mig så trött och orkeslös och vi har inte övat som vi ska på profylaxandningen. Smart! Min sambo har tusen järn i elden hela tiden och jag känner att jag hade hoppats på att han skulle ge oss mera tid. Jag behöver verkligen hans tid och att vi blir sammansvetsade inför förlossningen. Det kan ju börja när som helst och för mig är det viktigt att vara förberedd. Det var egentligen inget smart drag att totalrenovera köket nu, men samtidigt är det väldigt spännande och det ska bli skönt att få det gjort. Köket är nu helt utrivet och det finns liksom ingen återvändo. På måndag kommer det nya köket och snickaren och elektrikern ska påbörja sina arbeten med att återställa allting. Hoppas att allt vi har beställt är med vid leveransen och att allt fungerar som det ska. Bebisen gör sig påmind i magen genom att bestämt trycka med sina fötter och det känns som att den försöker borra ner huvudet ännu längre. Jag undrar när det blir dags. Jag kan inte rå för att jag hoppas att den stannar tiden ut. Då hinner jag få vara hemma lite och varva ner ordentligt. Jag känner att jag måste få sova mera. Just nu är jag bara så himla trött. Vi ska ta en tur nu för att köpa takfärg till köket och sen tror jag inte att jag orkar så mycket mer idag. Jag vill passa på att tacka mina underbara vänner som varit här idag och hjälpt oss att riva ur köket och att åka med allt till tippen. Det är underbart att ha vänner som ställer upp i ur och skur vad det än gäller. Tack snälla gulliga för all hjälp idag! Jag tycker så mycket om er! Om ni bara visste. Många kramar till er och jag hoppas att vi syns snart igen!