Tårar och besvikelse

Jag är så ledsen och arg just nu. Varför kan inte män förstå hur vi kvinnor känner? I helgen som var mådde jag skit hela helgen av graviditeten. Illamående och magont av den värsta sorten och därför har jag mest legat i soffan eller i sängen och kvidit. Jag förstår att jag inte är det roligaste sällskapet just nu, men för det är man ju två om att skapa ett liv och båda får ta konsekvenserna av det. Igår var min kära sambo iväg med sin racerbil för att köra bana mest hela dagen, sedan kom han hem och vände innan han åkte och tränade. Efter att han kommit hem efter träningen bjöd han in ett par kompisar även att jag mådde dåligt. Visst frågade han om det var okej och visst sa jag okej motvilligt, men kan han inte tänka själv. Inte skulle väl jag bjuda in vänner om han mådde så dåligt som jag mådde igår! Det var nog där irritationen uppstod. Det ska inte bli sent lovade han, men varför somnade vi inte förrän halv tolv då? Ikväll har han bokat in ett rollspel, imorgon ska han träna och på onsdag åker han på tjänsteresa och kommer hem sent på fredag kväll. Inte nog med det. På lördag kväll ska han träffa grabbarna grus, ett gäng killar som är närmare 30 och uppåt men beter sig som ett gäng tonåringar. De lyssnar på fånig rockmusik, bastar, häver en massa öl och whiskey och tror att de är världens hårdaste typer. Det är så man kan skratta på sig. Att de inte förstår hur löjliga de är. Min sambo passar inte alls in i det sällskapet, så jag förstår inte att han gillar att vara med dem. Ja, man känner sig lite övergiven just nu. Att ens sambo inte vill spendera tid med en vare sig före eller efter resan, vad ska man tro om det? Det känns lite oroväckande nu att vara gravid under de här omständigheterna. Kommer han att kunna ta sitt ansvar när det väl blir dags? Ska jag behöva bli ledsen och besviken hela tiden över hans agerande? Är jag bara en ömhetstörstande blivande mamma vars hormoner skriker efter kärlek och omtanke? Jag tror inte det. Jag önskar att min sambo hade lite mera tid för mig och kunde förstå hur jag känner. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag önskar att han för mig kunde bevisa detsamma. Idag är jag bara så trött och ledsen. Är det någon som vill pigga upp mig? Är det någon som förstår mig? Snart är det dags att åka hem till den ensamma soffan och låta sambon kliva in i sin roll som alv eller något. Ja, ja det finns väl alltid någon att ringa eller något bra TV-program att skingra tankarna med. Vi får se när han tänker komma hem ikväll, jag lär väl ha hunnit somna då. Kramar från en ömklig tjej...