Boandet och oron har börjat

Nu, när det är 3 månader kvar till beräknat födelsedatum har boandet börjat. Vi har ritat ett nytt kök och ska lägga in en beställning nästa vecka. Tror ni att köket är klart innan bebisen kommer? Det tror inte jag :-). Vi ska måla om sovrummet, måla och möblera barnkammaren, få en ny soffa till allrummet på övervåningen och jag antar att det följer lite nya möbler med den. Det känns helt plötsligt som att vi har tusen saker vi vill göra innan bebisen kommer och barnmorskan på vattengympan bara skakar på huvudet när vi blivande mammor berättar om alla planer vi har. -Jag blir så trött på att bara höra på er tjejer, säger hon och ler :-). Nu har jag också börjat tänka på föräldrapenningen och vi har försökt läsa oss till vad som gäller på Försäkringskassans hemsida. Inte helt lätt! Hur fasen ska man veta hur många dagar man ska plocka ut och om de ska vara heldagar, halvdagar eller trefjärdedelsdagar? Hur många dagar bör man ha kvar efter den första föräldraledigheten? Det är mycket frågetecken. Jag hade tänkt att gå hem i mitten av maj och stanna hemma till augusti nästa år och sedan vill min sambo vara hemma sex månader. Det blir inte många dagar kvar och jag funderar på hur andra gör. Jag har också påbörjat en lista (som ännu bara finns i mitt huvud) över saker som ska inhandlas innan bebisens ankomst. Det enda jag köpt hittills är tre små bodies, jag har bara inte vågat köpa något mer ännu. Mitt i allt detta boande finns en oro om att något ska gå snett. Tänk om det är något fel på barnet? Ett NUPP-test har vi gjort, men hur säkert är det? En blivande mamma på vattengympan hade också tagit ett blodprov för att se kromosonavvikelser och fick beskedet om att risken var 1 på 100 och blev beordrad fostervattensprov (som inte visade något fel). Jag vet inte hur jag skulle ta det. Tänk om barnet är missbildat eller om det är något annat fel! Tänk om barnet dör! Usch vilka jobbiga tankar! Jag är nog inte den enda som oroar sig och jag försöker att inte oroa mig, men tankarna kommer emellanåt. Sedan har min uteblivna oro för förlossningen plötsligt infunnit sig. Tänk om det blir sugklocka med stora bristningar till följd. Tänk att inte kunna hålla tätt efteråt och känna sig helt söndertrasad i underlivet. Tänk om jag inte är skapt för att föda. Tänk om jag inte kan ta smärtan, vill ha bedövning men att det är för sent. Åh jag blir galen! Nog för att jag alltid haft lätt för att oroa mig för saker och ting men nu känns det bara som att det är för många tankar som surrar omkring. Det känns skönt att vi är inbokade på att gå en profylaxkurs i mars. Det kanske kan stärka mig och få mig att lugna ner mig eller tvärtom :-). Nej, nu måste jag lägga oron på hyllan och koncentrera mig på jobbet. Ibland är det skönt att låta jobbet uppta alla tankarna så att man slipper fokusera på hjärtklappning och oro. Jag ska sätta mig tillrätta och skriva lathundar på allt jag gör idag så att min efterträdare får det lite lättare för sig. Det kanske är bra för mig också. Vem vet hur mycket man glömmer efter ett år i bebisbubblan :-). Tjing!