Framsteg för William

William som snart är 5 månader har ikväll rullat från rygg till mage. Jag hade lagt honom i spjälsängen, vände ryggen åt honom ett par minuter och när jag vände mig mot honom igen låg han på magen och stödde sig på armarna. Han kikade på mig med sina stora ögon och förstod nog inte riktigt vad som hänt :-). Han växer stadigt nu och låren är riktigt runda och mysiga att nypa i. Det nya blonda håret växer och hans stålgrå ögon har fått bruna stänk i sig. Vart vi än kommer ligger han och ljudar med gäll röst. Man kan tro att han är ledsen ibland, men han verkar bara tycka det är kul att testa de nya höga ljuden som han lärt sig åstadkomma. I måndags skippade vi barnsången vi går på och var hemma och tog det lugnt på förmiddagen. På måndag eftermiddag var vi på babysimmet igen och nu sprattlar William som en fisk i vattnet. Han ser så lycklig ut i poolen och sambon njöt av att få bada med honom denna veckan. Igår var vi och hälsade på en jobbarkompis i Norsholm som är hemma med sitt andra barn. Båda hennes barn visade sig ha ögoninfektioner och jag hoppas att William inte blev smittad. Hennes båda pojkar är helt bedårande och både jag och min andra jobbarkompis som var där och hälsade på hade en trevlig dag. Idag har vi varit hos min ena syster i Åtvidaberg. Syrran var barnvakt medans jag gick och besökte en naprapat. Naprapaten visade sig vara duktig på många områden och jag fick både massage, akupunktur och healing. Vi hade ett förtroligt samtal om min hälsa, livets upp- och nedgångar och om relationer. Han ska försöka hjälpa mig att bygga upp min självkänsla och på så sätt försöka bota min ångest. Jag har varit helt desperat när det gäller att försöka hitta en behandlingsform som passar mig och jag har prövat så många olika behandlingar. Tänk om det här kunde vara det jag väntat på! Jag ser fram emot nästa tillfälle! Det kändes som att han läste mig som en öppen bok och han såg alla mina brister. Jag fick en del konkreta råd och jag kände mig glad och nöjd när jag vandrade därifrån. Jag har också fått en tid hos min husläkare nästa vecka som jag vill skickar en remiss till en bra psykolog. Det skadar inte att försöka bota ångesten genom att ta nya tag med samtalsterapi. Just nu sitter jag med en kudde bakom ryggen i sängen och bloggar. Min lilla älskling somnade i famnen på mig efter nästan två timmars försök till att få honom att sova. Jag tänkte försöka få honom att somna lite tidigare och jag hoppas hoppas att han kommer att börja sova längre om nätterna. Nu vaknar han ofta mellan tre och fem på morgonen och jag lyfter över honom till vår säng. Egentligen borde jag väl inte göra det, men jag orkar bara inte springa upp flera gånger per natt för att peta in nappen och få honom att somna om. Sambon är utmattad efter alla sömnlösa nätter och har börjat sova i gästrummet igen. Hur kul är det? :-( Ikväll är han och ett gäng killar hemma hos en jobbarkompis och kollar på film. Hur orkar han? Jag är helt slut om kvällarna. Imorgon kanske jag tänker gå på mamma-barn-gympa om jag orkar och efter det är det fika med alla mammorna igen på Waynes Coffee. Veckorna bara springer iväg. Nästa vecka är William 5 månader redan. Han är så himla söt och go´ killen. Han skriker bara när han är trött eller hungrig och emellan mat och sömn är han en väldigt nöjd kille som kan sitta och leka för sig själv i sin babysitter i upp till en timma åt gången. Vi är så lyckligt lottade jag och min sambo. Det var ingen slump att vi fick en pojke, idag har jag förstått att det var menat så. God natt kära bloggare! :-)

Ångest

Nu har den slagit till igen. Ångesten. Williams första månader höll den sig undan, men nu är den stark och jag avskyr den. Den tär på mig och jag blir låst i och med att jag inte kan göra allt jag vill när den kommer. Hjärtklappning, extraslag, tryck över bröstet, andnöd, yrsel, domningar och hemska tankar varvas och jag tror att min sista stund är kommen. Tänk om jag ändå visste om jag får ångest av att känna mitt hjärtas konstiga extraslag eller om jag på något sätt kan framkalla dem. Jag tror envist på att extraslagen har någon fysisk orsak och när jag känner av dem stannar världen för en stund. Som en snabbspolad film ser jag mammas blusknappar på vardagsrumsbordet där hon bodde efter att hennes man försökt rädda hennes liv. Jag ser mamma liggandes i sin kista med ett annorlunda utseende som skrämmer mig. Jag ser framför mig pappa komma gåendes på vägen hållandes en hand på sitt bröst. Jag ser pappa liggandes på köksgolvet kämpandes för sitt liv då han inte kunde andas. Båda gick bort av hjärtåkommor och det gick snabbt när de drabbades. Jag är så jäkla rädd för att det ska drabba mig i sängen, i duschen, framför ratten i bilen, när jag är långt ifrån ett sjukhus men framför allt är jag rädd för att dö och att William får ligga och skrika tills att någon reagerar. Jag är så rädd att jag gråter och blir panikslagen. Jag vet att jag inte är runt 70 år som de var, men döden kan inträffa när som helst och det skrämmer mig. Jag hoppas och ber att jag ska få leva och se William växa upp. Min älskade lilla pojke som betyder allt för mig. Så här har jag känt i flera år och det verkar inte bli bättre. Jag känner mig ganska uppgiven just nu och även höstmörkret påverkar mig. Sedan jag fick reda på att jag har en ökad risk för blodpropp så har min ångest blivit värre. Det var precis vad jag behövde få reda på. Ibland undrar jag om motion ökar risken för att en blodpropp vandrar i väg och sätter sig på ett olämpligt ställe. Stillasittande ökar ju också blodproppsrisken. Jag känner emellanåt att jag är rädd för att andas, att ta ett djupt andetag som i nästa stund visar sig vara mitt sista. Jag vill inte känna så här längre. Jag vill leva, vara lycklig och kunna njuta av William utan att vara rädd för att något ska hända. Jag försöker få tag i min husläkare som jag hoppas kan skicka en remiss till en bra psykolog. Jag har varit hos både psykologer och kuratorer, men inget har hittills hjälpt. Jag kanske måste gå där en längre period för att bli botad? Nu finns det säkert många som undrar vilken knäppgök jag är. Det struntar jag i! Det här är jag och jag lever med ångest. Jag är annars som vilken människa som helst som bara råkar ha varit med om en del jobbiga upplevelser. Om det finns någon som jag som gärna vill prata om och dela med sig av sina erfarenheter så finns jag här.

Första smakportionen

Nu har det hänt :-). Ikväll gjorde jag den första smakportionen till William bestående av mixad potatis och tillägg. På med hakklappen (bara för att få in den vanan) och sittandes i mitt knä försökte jag stoppa in det första lilla moset i munnen på honom. William såg väldigt skeptisk ut, rörde på munnen och smackade till ett par gånger :-). Jag undrar vad han tänkte och hur mycket han egentligen fick i sig, men det kom inte ut så mycket i alla fall och det kanske handlade om en halv tesked. Imorgon fortsätter vi med potatis och just nu känns det bara spännande att få se om han kommer att långsamt vänja sig vid att äta. Som steg två tänkte jag pröva palsternacka och sedan blir det kanske morötter, ärtor, majs och broccoli. Är det någon som har några bra tips på vad som är bra att börja med att äta eller något annat som jag bör tänka på så kommentera gärna!

Älsklingsfilten

På en turkos alldeles underbart mjuk filt ligger min lilla älskling och sprattlar, gurglar och ler. Filten fick vi i somras av Williams fadder Maria som alltid tänker på sin lilla gudgosse. Filten har verkligen blivit en favorit som följer med oss vart vi än åker. Den har varit med på utflykter under sommaren, den har varit skön att ligga på i vagnen och den fungerar utmärkt som lekfilt. William är förälskad i sin lilla turkosa filt :-).

William 4 månader

William är nu fyra månader gammal och han har vuxit till sig på sistone. På den senaste kontrollen på BVC i veckan vägde han 5,7 kg och äntligen har han passerat den understa kurvan (han har haft en egen kurva under den understa ända tills nu). Han är nu 62 cm lång och det syns att han har vuxit. Han är en stark kille som står stadigt på båda benen om man håller upp honom och ligger han på magen lyfter han inte bara upp huvudet utan också överkroppen. Han har fått ett sådant härligt skratt! Ibland tjuter jag och sambon av skratt när William får riktig fart, spritter i hela kroppen, jollrar och skrattar så att han kiknar. Han är så mysig! I veckan som var gick jag igenom alla hans kläder och lade undan alla kläder av storlek 50/56 i en liten märkt kartong. Nu är det storlek 62 som gäller och 68 passar också även att det är aningen för stort. Nu har han också tappat sitt långa rödbruna bebishår och från att nästan ha blivit kal har det håret nu blivit ersatt av små blonda fjun. I nacken har han kvar en tofs av det gamla håret men annars är det helt utbytt. Min ena syster hade inte hört talas om att bebisar tappar håret och trodde jag hade klippt honom :-). Han ser nu helt annorlunda ut, men han är fortfarande världens sötaste bebis :-). Sambon som tyckt att William varit så lik honom med sitt rödbruna hår blev nog lite snopen :-). På BVC fick William också sin första vaccination trots att sambon och jag varit väldigt emot det. Sambon reagerade på en vaccination när han var bebis med feber och han fick till och med hjärtstillestånd i ambulansen. Läskigt! Visst har vaccinerna förändrats, men det finns ändå risker och det ska man var medveten om. Mitt beslut tog jag när en kompis berättade om en kille som fått hjärnskador av en barnsjukdom i vuxen ålder på grund av att han inte vaccinerats och som idag är förståndshandikappad. Stackars kille! Det vill man ju inte heller ha på sitt samvete. William blev kinkig på kvällen efter vaccineringen och på natten fick han närmare 39 graders feber och han yrade natten lång. Jag blev så orolig och sov inte många timmar den natten. Dagen därpå var han feberfri, men han sov väldigt mycket och det märktes att han var påverkad. Igår var vi på IKEA och köpte en barnstol och vi prövade igår kväll att sätta honom i den. Vi fick bulla upp med lite kuddar runt om men där satt han medan jag gav honom flaskan och han verkade nöjd. Idag hade jag tänkt att börja ge honom smakportioner. Han har varit väldigt intresserad på senaste tiden när han suttit med i babysittern på köksbordet medan vi ätit. Det sägs att man ska börja med exempelvis lös potatismos och att man ska ge en tesked till att börja med för att sedan successivt öka på portionerna. Jag har också fått rådet att ge en grönsak i uppåt fem dagar innan jag byter för att han ska vänja sig vid en smak i taget. Det ska bli spännande, men det känns lite pirrigt att veta att man gör rätt. Jag har så många frågot och naturligtvis glömde jag att ställa alla till BVC. Hur ska man veta när det är dags att öka på portionerna? Ska man efter ett tag ge lite av varje vid varje måltid? När är det dags att börja ge honom vatten? Ja, ja det ordnar sig väl :-). Jag har fått en broschyr från BVC som jag får lusläsa och det är väl bara att börja i någon ände och sedan får väl BVC finnas där som ett stöd. Wish me luck :-).

Dopet

Nu äntligen efter den senaste tidens alla måsten har jag fått en stund att sitta ner och skriva lite. William ligger i vagnen och snusar (eller rättare sagt rosslar av sin förkylning). Sambon är ute i garaget med ett par kompisar och mekar med sin rallybil. Här sitter jag med en sen frukost som består av två grova ost- och skinkmackor, en skål med yoghurt och min favoritmüsli med papaya och ett glas apelsinjuice. Tiden har gått så fort! Tänk att lillkillen nu är 4 månader redan!

Dopet som var den 16 september gick jättebra och jag känner mig så nöjd. Trots att jag var nervös och ser illa ut på korten som togs med ett knappt igenomkammat hår och dålig hållning så är jag nöjd. Det här var vår lilla älsklings dag och huvudsaken var att han var fin och hade det bra. Morgonen började med att jag och min kusin åkte till församlingshemmet för att ställa iordning möbler och duka. Sedan åkte vi hem för att duscha och göra oss i ordning. Som tur var hade vi svärmor och svägerskan på besök och de tog hand om William medan sambon och jag förberedde oss. Vi tänkte var på plats en timma innan och innan vi åkte ringde min äldsta syster som var på väg från Stockholm med familjen och sa att hennes yngsta dotter blivit magsjuk på resan ner. Vad tråkigt att min yngsta systerdotter och syrrans man inte kunde vara med på dopet. Vi bestämde att hon fick ligga och vila på vår soffa med pappa som sällskap. I bilen på vägen till dopet kom vi på att vi glömt dopklänningen hemma :-). Syrran som åkte i bilen bakom oss tillsammans med sin andra dotter och min svärmor och svägerska vände om för att åka och hämta klänningen. Vilken bra början! :-) På plats såg vi över lokalen vi hyrt och snart blev det dags att förbereda William. Jag fick stor hjälp av mina andra två systerdöttrar från Åtvidaberg med att byta om på William och mina syrror hjälpte också till. Släkt och vänner strömmade in i kyrkan och vi hann att heja på många innan det var dags att sätta oss. Prästen Annika inledde dopet på svenska och pastorsadjunkt Jonas översatte till engelska och sedan gjorde de så genom hela dopet. Jonas var verkligen kass på engelska, men han gjorde sitt bästa och jag hade inga problem med det :-). Resultatet blev en lycklig svärmor och svägerska som kunde hänga med på vad som sas. En av de fyra faddrarna, Maria, läste dikten Älskade barn. Den dikten är så vacker och Maria gjorde det så proffsigt och med stor inlevelse. Tack snälla gumman för att du ställde upp och läste dikten till William! Sambon läste en tackbön och trots att han inte ens knappt kikat på texten läste han den väldigt bra på svenska för att sedan fritt översätta den till engelska. Bra gjort älskling! Fadder Henrik läste en text Jesu lärljungar... och det gjorde han väldigt proffsigt på båda språken. Tack snälla Henrik! Fadder Matilda hade fått uppgiften att hälla upp dopvattnet under tiden som prästen läste en text och det vill jag tacka henne för! William sov sig igenom den första delen av dopet och vaknade först när prästen hällde vatten på hans hjässa. Det måste ha varit en smärre chock att precis nyvaken bli upplyft för att kika på alla åskådare som samlats för att fira honom medan prästen sa - Så här ser en nydöpt William ut! :-). Något som också var en höjdpunkt under dopet var när Therése sjöng sångerna Himlen måste sakna en ängel och What a wonderful world. Tack snälla gulliga Therése för att du tog dig tid att sjunga på dopet! Trots att kantorn spelade lite falskt tänkte man knappt på det för din underbara röst som fyllde kyrkan. I slutet var det dags att få ta emot dophandlingarna och dopljuset och sedan blev det en stund för fotografering. Efteråt knallade vi över till församlingshemmet och där satte min kusin fart med att duka fram smörgåstårtor och dricka. Både hon och mina två systerdöttrar från Åtvidaberg dukade fram, plockade bort och skötte diskmaskinen i köket. Jag är så evigt tacksam för att de ställde upp och hjälpte till! Hur hade jag annars hunnit med att äta och umgås med folk. När jag träffade systerdöttrarna sist fick de var sitt presentkort att nyttja på Gina Tricot och det uppskattades :-). Nästa gång jag träffar min kusin måste jag se till att uppskatta henne. Vi fick en hel massa fina presenter och alla tyckte att dopet hade varit så fint och lyckat. Till och med sambon som hade varit skeptisk till dopet verkade nöjd och belåten :-). Ett sista stort tack till alla som var med och firade vår lilla William! Det blev en oförglömlig dag för oss! På kvällen var vi jättetrötta men tog ändå ett ryck för att åka och städa klart lokalen. Det var så skönt att allt var diskat och torkat och vi hade bara att dammsuga och moppa golven. Sedan åkte vi hem till svärmor och svägerskan som sett efter William åt oss och vi kröp i säng tidigt. William sov 1o (!) timmar i sträck efter dopet och var lite tagen dagen efter men blev snart sitt vanliga spralliga jag. Vår älskade lilla William, du betyder allt för oss! Tack för att du finns!