Barmorskebesök i vecka 29

Igår kom jag sprudlande glad ut från barnmorskan. Som jag skrivit om förut var min "riktiga" barnmorska sjuk förra gången och jag fick en annan kvinna. Den barnmorskan reagerade starkt på min viktuppgång och bad att jag skulle ta upp det med en läkare samtidigt som jag ändå skulle träffa läkaren på grund av min hjärtklappning. Läkaren tyckte inte att viktuppgången var något att notera och igår när jag var hos min "riktiga" barnmorska Eva blev hon faktiskt sur på sin kollega som reagerat på min vikt. Eva tycker att 15 kilo för min del är helt normalt i och med att jag var lite mager innan. Hon sa att om jag inte lagt på mig de här extra kilona så skulle jag kanske "försvinna" när jag kommer igång med amningen. Det har hänt än av mina arbetskollegor så det har jag sett bevis på för hon blev verkligen mager. När hon mätte magen låg SF-måttet exakt i mitten och det var helt perfekt. Ingen äggvita hade jag i urinen och blodtrycket var stabilt vilket känns skönt. Barnmorskan frågade hur jag har det på jobbet och faktum är att jag jobbar över nästan varje dag och stressar för mycket. Jag fick stränga order om att dra ner på arbetstiden och jag svarade att jag skulle försöka göra det. Tyvärr har jag en kvinnlig chef som inte alls verkar förstå att man som gravid inte har samma stresstålighet och ork. Hon har själv två pojkar och borde förstå, men nej då, hon piskar på mig rätt bra då det bland annat gäller att få färdigt rapporterna till ledningen i tid. Jag själv känner att ledningen får vänta. Jag jobbar i den takt jag orkar med och det spelar ingen roll att chefen står där med piskan, det har hon inget alls för. Tänk om hon kunde vara lite mer förstående. Antingen kör jag på i samma tempo och riskerar att bli sjukskriven eller också jobbar kanske sex timmar om dagen. Det är bara att välja :-). Det ska bli intressant att se min chefs reaktion när jag tar ett allvarssnack med henne.