Hjärtklappning - sju resor värre

Igår kväll kväll höll jag på att bli galen. Jag gick och la mig tidigt för att jag var så trött och hade hjärtklappning. Jag somnade och vaknade sedan efter ett tag i vanlig ordning och kände hur hjärtat skenade som vid en hård fysisk ansträngning och det gjorde kraftiga skutt i bröstet på mig. Jag försökte halvsitta upp och ligga ner på både vänster och höger sida men ingenting hjälpte. Det höll på i timmar och när min sambo kom och la sig bröt jag ihop. Jag orkade bara inte längre med hur hjärtat betedde sig och fick panik och grät. Jag kände att jag bara ville ge upp och inte vara med längre. Jag har aldrig tidigare känt en sådan hopplöshet när det gäller mitt hjärtbesvär. Min läkare på vårdcentralen säger att jag ska stå ut de sista månaderna av graviditeten och att det sedan kommer att återgå till min normala hjärtklappning och extraslag. Jag kände att det inte var det jag ville höra. Jag vill verkligen inte ha det så här längre! Jag funkar inte normalt. En läkare på Kvinnohälsan har nu sett till att jag får göra ett extra ultraljud på hjärtat för att verkligen säkerställa att allt står rätt till och det känns bra. Däremot så kommer inte mina symptom bli mindre för det. Jag har hört att man kan medicinera med betablockerare eller bränna en speciell nerv som sitter i en av hjärtats kamrar. Det här är ju inte aktuellt så länge jag är gravid, men fortsätter mina besvär så kanske jag väljer att åtminstone medicinera. Just nu vill jag föda barn bara för att bli av med mina hjärtbesvär och det känns inte som ett kul skäl. Jag är inte redo ännu när nu 2,5 månad återstår. En förlossning är en stor påfrestning för kroppen och jag hoppas att mitt lilla hjärta ska klara av det. Inte blir det bättre av att man oroar sig heller, sover skitdåligt eller stressar på jobbet. Det blev inget roligt inlägg det här, men vad skönt det är att få skriva av sig. Det finns ingen terapi i världen som hjälper mig mer. Ha´en bra dag!