Det var en gång en liten flicka, del 1 "Skilsmässan"
Flickan var fem år och skulle fylla sex det år hennes mamma och pappa skiljdes. Hon minns en dag hos mormor då något var i görningen. Hon fick inte reda på vad som hände. Det hon minns härnäst är en lägenhet i en annan stad. Huset hon bott i från födseln var borta för alltid. Det finns ett vagt minne av den man som visade sig bo i lägenheten. En normallång, mörkhårig man i början av de fyrtio med rund mage. Flickan har inte så många minnen från lägenheten, men två minnen är starka. Det ena handlar om att flickan är sjuk och hemma från lekis. Mormodern är barnvakt och har lagat spenat till lunchen. Flickan är svullen i halsen och har svårt att svälja. Mormodern hotar med att åka hem och lämna flickan ensam om hon inte äter upp maten. Det hjälper inte, det gör för ont att svälja. För att visa flickan att det är allvar tar mormodern på sig kappan och går ut från lägenheten. Kvar sitter flickan vid köksbordet och hulkar och gråter. Mormodern kommer tillbaka efter ett tag, men skadan är redan skedd. Det andra minnet är ännu starkare. Flickan blir vittne till hur den mörkhårige mannen med den runda magen skriker på mamman. Han börjar jaga mamman runt i lägenheten och fångar henne mitt i ett dörrhål. Han stänger till dörren om mamman och klämmer åt så att hon skriker i högan sky. Flickan är skräckslagen och gråter och gråter. Det här var bara början. Ytterligare tre års misshandel skulle komma och flickan blev vittne till misshandeln gång på gång.
8 Comments:
Styrkekram till dig, älskade vän!
Jag finns alltid här
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
*torkar tårar*
Även om man inte kan föreställa sig hur det är så går det ändå att känna flickans smärta...
Kram,
AnnaSv
kram lät jobbigt!!
yogamamman: tack! Det värmer. Jag hade tänkt att börja öppna mig och berätta episoder ur mitt liv för att bearbeta det som hänt. Jag har inget att dölja. Jag vet att du finns där och det känns bra. Och jag finns här för dig/er... Kramar tillbaka
annasv: det var nog min mening att försöka förmedla smärtan och inte utelämna något.Kram
mamma millan: jo, det var det och jag behöver verkligen bearbeta saker som hänt i mitt liv. Kram
Det är omöjligt att inte gripas av det du skriver. Många kramar till dig, vad stark du är som kan skriva om det.
Aj, vad ont det gör i mig! Jag blir så ledsen med dig. Vilken sorg du måste bära på dina axlar. Och tung är den säkert. Jag hoppas du kan lasta av delar av detta med tiden. Bra att du talar ut- vad starkt av dig. Hoppas du förstår att det ALDRIG är barnets fel. Aldrig barnets fel att vuxna människor är sjuka och bär sig ruttet åt. Ruttet? Finns inte tillräckliga ord som beskriver hur hemska en del kan vara.
Men DU är fantastisk!!!!
jasmine: Tack! Kramar tillbaks!
theres: Tack för din fina kommentar! Du har rätt. Jag har en stor sorg som jag bär på mina axlar. En sorg jag måste bearbeta och ett sätt jag nu har valt är att skriva om det. Jag förstår att det inte är mitt fel det som hänt. Att det är de vuxnas fel. Men ändå gör det fortfarande så ont. Du är också fantastisk Theres! Många kramar till dig!
Skicka en kommentar
<< Home