Svår ångest

Jag har hållit mig borta från bloggen några dagar. Anledningen är min just nu svåra ångest. Jag förstår ingenting. Jag har trott att jag har kunnat hålla den i schack, men nu är den tillbaks med orkanstyrka. Jäkla skit! Jag som inte gillar att svära men nu tänker jag faan gör det. Jag är så trött på mig själv! Jag vet inte om det har att göra med att jag sovit dåligt och stressat. Den kommer krypande och tar liksom ett strypgrepp på mig och jag sjunker ner i ett totalt mörker. Ett totalt mörker där det just då inte finns någon som helst återvändo. Jag tror att jag ska dö och det på allvar. Jag avskyr den känslan, att den tar makten över mig och styr mitt liv. Sent igår kväll ville jag bara öppna fönstret och skrika för fulla lungor -HJÄLP!!!!! Men vem kan hjälpa mig? Jag går hos en naprapat som också funkar som en teraput för mig. En helt underbar människa. Jag har också påbörjat en ny KBT-behandling hos en riktig teraput. Jag har till och med bestämt tid med en präst. Ja, ni hörde rätt. En präst som jag känner genom barnsången vi går på i kyrkan. Jag griper efter vartenda halmstrå. Jag vill bli fri från min ångest. Jag gör vad som helst för att bli av med den förutom att dö. Jag försöker förklara för min sambo som känner sig helt maktlös. Jag försöker föklara hur det känns att inte kunna göra någonting utan att tro att jag ska få en hjärtinfarkt. Till och med att plocka upp en leksak från golvet får mig att hinna tänka tanken. Jag vill verkligen inte sjunka ner i tablettträsket. Jag är jättenegativ mot mediciner. Tar inte ens en alvedon om jag har huvudvärk. Ja, förutom när jag födde barn och tog en epidural och levde på värktabletter några dagar efter för att lindra smärtan av stygnen. Jag känner mig så nere just nu. Det känns så orättvist! Jag tittar på andra som skrattar och till och med skämtar om döden. Jag kan inte skämta om döden. Jag fryser till is bara jag hör ordet död, ser en likbil eller skriver ordet. Jag önskar att jag vore som sambon. Han tar dagen som den kommer, ser till att förverkliga sina drömmar och skulle kunna leva på en öde ö utan problem. Jag beundrar hans styrka och att han är så orädd. Tyvärr verkar han inte kunna påverka mig. Jag önskar att jag kunde få lite av hans mod. Det blev ingen rolig läsning idag, det är jag medveten om. Vilken tur att jag har bloggen. Det hjälper verkligen för stunden att skriva för att dämpa ångesten. Jag som var så emot bloggande. Jag måste medge att jag hade fel.