Terapi, första besöket

Idag hade jag en tid bokad hos en psykolog. Hittills har jag varit missnöjd med de terapeuter jag träffat och jag hade absolut inga förhoppningar. Sen skulle jag denna gången få träffa en man. Tidigare har det varit kvinnor. Jag vet inte varför, men jag tänkte att jag hellre hade velat träffa en kvinna. Jag måste erkänna att jag var väldigt avig innan jag ens han träffa mannen. I nästa andetag tänkte jag att det kanske bådar gott. Precis som när man går på bio och inte har några som helst förhoppningar om att filmen ska vara bra. Sedan går man därifrån och är alldeles lyrisk. Hur många känner igen sig? Mannen var i min ålder och hade ett fast handslag. Det fasta handslaget är viktigt. Jag såg hans cykelhjälm och ryggsäck och tänkte direkt "Ha! Vilken tönt!" Kan ni bara förstå att jag tänkte så? Hur dum får man vara? Vem är jag att döma andra? Skärpning! Han visade sig vara en lugn och behaglig person och inte alls töntig. Han satte igång direkt med att ställa några frågor och fick mig att berätta mitt livs historia på en kvart. Han såg lite tagen ut när jag berättade om vissa bitar och jag kände att han var berörd. Jag kände också att jag accepterade honom och hans cykelhjälm och ryggsäck. Personkemin är viktig. Nu tar jag alltså tag i det igen. Min barndom, tonårstid och jobbiga vuxenminnen. Hjärtklappningen kändes av medan jag satt där och berättade. Klart som fasen att det hänger ihop. Min kropp bär på en massa obehagliga minnen och mår inte vidare bra. Det viktigaste organet i kroppen, hjärtat, som pumpar och håller mig vid liv är skadat. Det skenar, får "stirr" och slår med oregelbundna slag om vartannat. Frågan är om det ska bli min död eller om terapin ska hjälpa mig att förstå att det bara handlar om min mentala hälsa. Jag hoppas på det sistnämnda. Jag skulle ge vad som helst för att slippa den dagliga panik- och dödsångesten. Förutom att dö. Jag vet inte om psykologen kan hjälpa mig, men jag måste ge det en chans. Nu eller aldrig!