Väntan

Imorse vaknade jag som jag skrev tidigare av att jag trodde att jag kissat på mig. Det tog en liten stund att förstå att det var fostervatten det handlade om. Jag tog det lugnt hämtade en handduk och kröp till sängs igen. Efter en timma började det sippra igen och jag väckte min sambo som fick hämta telefonnumret till Förlossningen. Jag fick prata med den barnmorska som leder vattengympapasset jag går på och hon bad oss komma in vid elvatiden för kontroll. Jag sprang flera gånger på toa och såg att slemproppen gått och tänkte att det faktiskt är på allvar nu. Vi packade färdigt våra väskor, pratade med snickaren och elektrikern och min sambo såg till att jobba hemifrån för att vara beredd på att vara ledig i sju veckor som planerat. Jag sa till honom att vi troligtvis skulle bli hemskickade efter kontrollen, men det kändes skönt att ha allt packat och klart i alla fall. På Förlossningen låg jag en fyrtiofem minuter med CTG-apparaten och det konstaterades att bebisen mår bra. Sedan kollade de blodtryck och urin och det såg bra ut. Medans jag låg i sängen gick vattnet på riktigt och det kändes som att det forsade ut en halv liter. Jag blev genomblöt och fick ett par av de snygga nättrosor som de har på Förlossningen och en jättebinda. Efter en och en halv timma kom barnmorskan in och sa att vi fick åka hem och invänta värkar, än så länge hade jag bara haft en molande mensvärk. Hon sa att om inget händer under natten ska vi infinna oss på Förlossningen vid sju imorgon bitti för igångsättning (något som jag inte alls är förtjust i). Sambon och jag åkte och handlade lunch att ta med hem och efter att vi ätit låg jag i soffan under hela eftermiddagen med några sammandragningar till och från. Framåt kvällen har smärtan tilltagit och just nu verkar de ganska smärtsamma sammandragningarna komma var femtonde minut. Det kanske kommer att hända något i natt :-). Framåt sjutiden blev jag pizzasugen och vi åkte för att handla pizza som vi nu ätit. Sammandragningarna fortsätter, men än så länge är det inte tätare mellan dem än femton minuter. Just nu känner jag mig nervös och vet inte riktigt vad jag ska göra i väntan. Jag ska nog se lite på TV och sedan försöka få lite sömn för att ladda batterierna lite. Tänk att det blir en bebis imorgon! Det känns så svårt att förstå. Jag hoppas och ber om en inte allför jobbig förlossning och att allt ska vara bra med barnet. Om allt går som det ska imorgon blir vi en familj som jag så hett längtat efter. Tänk på oss vid sjutiden imorgon bitti om ni är vakna :-) för det är då det gäller. Jag återkommer med bebisrapport när allt är klart :-). Ha det så bra!

Vattnet har börjat gå

Halv fyra imorse vaknade jag av att jag var dygnsur i trosorna. Jag sprang på toa, hämtade en handduk och avvaktade en timma i sängen innan det började sippra igen. Då ringde jag Förlossningen och de bad oss komma vid elvatiden för kontroll. Nu har jag molande mensvärk mellan varven och vattnet fortsätter att sippra. Är det idag som det ska ske? :-) Jag är nervös och förväntansfull. Håll tummarna för oss! Kram!

Tråkiga besked

Idag var jag tillsammans med ett gäng andra blivande mammor och träffade en sjukgymnast som pratat om tiden efter förlossningen och vi har övat bäckenbottenträning. Mina fötter ser idag groteska ut av vattenansamlingar och jag passade på att fråga en barnmorska om råd. Jag fick träffa en jourhavande barnmorska som kollade mitt blodtryck som idag var högt. Hon kollade mina svullna anklar och skakade på huvudet. Hon kollade också att jag inte hade äggvita i urinen och som tur var visade det inget. Hon frågade om jag har huvudvärk och synrubbningar och jag har ju haft både och (synrubbningar i form av vita prickar som flyger omkring i synfältet). Hon lyssnade på bebisens hjärta som visade på att bebisen mår bra i alla fall. Jag berättade för henne att jag häromdagen fått ett brev med ett provsvar sedan jag var inlagd på sjukhuset för hjärtklappning. I det står att jag är APC-resistent, http://www.obst.mas.lu.se/perinatal/apc/ , vilket innebär att jag i mina anlag har större risk än övriga befolkningen att få blodproppar. Jag passade på att nämna det och då ringde barmorskan uppe en specialistläkare på sjukhuset för att höra hans åsikt. Jag blev tillsagd att komma tillbaka imorgon förmiddag för en ny kontroll av blodtryck och urin och det ska diskuteras om jag ska äta blodförtunnande medel eller ej under den sista tiden av graviditeten. Mina tankar vandrar just nu oavbrutet till min pappa som för 1,5 år sedan dog av en blodpropp och mamma som dog tidigare samma år av sina hjärtbesvär kan också ha drabbats av en blodpropp. Just nu känner jag mig bara så ledsen. Jag är jätteglad att jag kommer vara under kontroll nu, men min glädje över att snart bli mamma har dämpats lite och ångesten som länge varit som bortblåst har sakta kommit krypande. Varför skulle jag behöva vara APC-resistent? Varför skulle jag behöva få alla de här symptomen den sista graviditetsveckan? Just nu känns det orättvist. Jag tror det är dags att vila en stund nu och lägga upp elefantfötterna i soffan en stund. Jag hoppas på ett mer positivt inlägg nästa gång.

Berätta för dina nära och kära vad du tycker om dem

Torsdagen den 24 maj
Idag fortsatte elektrikerna och snickaren sitt arbete med vårt nya kök. Jag passade på att gå på vattengympan och undrade efteråt om det var den sista gången för mig. Barnmorskan som leder passet pratade mycket om sexbiten och som vanligt hade hon en hel del kul att berätta som fick oss andra att skratta. Hon berättade att hennes man en tid efter förlossningen hade smygit upp bakom henne i köket och sagt att "Du, bara så att du vet så har jag en snopp" och då hade hon förstått att det kanske var dags att återuppta sexlivet. Jag tycker att det är så skönt med människor som är öppna och inte skäms för att prata om det mest naturliga som finns. Vissa människor verkar skruva lite på sig när hon öppet pratar om förlossningar, sex och samlevnad men hur ska vi annars lära oss? Hon berättar alltid på ett skojfriskt sätt och får oss andra att fnissa eller ibland gapskratta. Hon är en alldeles underbar människa med en energi och livsglädje utan like. Energin smittar av sig och vi blivande mammor peppas inför förlossningen. Efteråt träffade jag en föredetta jobbarkompis J som jag hållt kontakten med under alla dessa år sedan vi slutade jobba tillsammans 1993. Då var jag bara 20 år och trots en "smärre" :-) åldersskillnad på ca 25 år känns det som att vi är jämngamla. Vi har liknande personligheter och jag trivs verkligen i hennes sällskap! Först var vi och åt lunch tillsammans och efter det åkte vi till hennes koloniställe där hon har de mest praktfulla odlingar. Vi satt i hammocken och pratade och fikade i flera timmar. Vi pratade mycket om förlossningar och barn och hon hade, trots att det var några år sedan hon själv fick barn, mycket goda råd att komma med och hon peppade mig inför förlossningen. Jag hoppas verkligen att J och jag alltid kommer att hålla kontakten. Även att jag är dålig på att höra av mig ringer hon emellanåt och jag blir lika glad varje gång. Jag hoppas att du läser detta och att du förstår att du betyder mycket för mig. Hoppas också att det ordnar sig för din del! Tänker på dig! Kramar i mängd!

Fredagen den 25 maj
Idag tog jag det lugnt på förmiddagen. Vid lunchdraget tog jag mig ut i trädgården för att börja rensa bort ogräs och det kändes så tungt. Att ligga på alla fyra var inga problem, men att gå från alla fyra till stående var jättejobbigt. Efter en halvtimmas rensande ringde min kusin och undrade om jag behövde hjälp med något. Jag säger kusin även att hon inte är min riktiga kusin utan min morbrors sambos dotter, men jag har ju inga kusiner så det känns trevligt att hon tillhör familjen. En rödlätt tjej med glimten i ögat som har bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara :-). Jag kan tänka mig att hon är perfekt i sin yrkesroll som lärare med sin kreativa förmåga och med sin vilja att hjälpa och stötta andra. Hon förstår nog bara inte hur mycket det betyder för mig att hon ibland ringer och undrar om jag behöver hjälp med något. Efter mina föräldrars bortgång bakade hon till min födelsedag då jag själv inte orkade. Hon har hjälpt till med att sy gardiner och kuddar, shopping, smakråd, bärhjälp och nu senast med trädgårdsarbetet. Jag vet inte hur jag ska återgälda allt hon gjort för mig. Det lilla jag kan börja med att göra är att säga till henne hur mycket jag uppskattat all hjälp och att låta andra veta vilken trevlig tjej hon är. Efter fyra timmar i trädgården hade jag hunnit rensa en del ogräs och hon planterade alla blommor som vi varit och köpt åt mig tidigare under dagen. Det blev så fint utanför vårt hus och jag njuter varje dag! Tack för att du varit så snäll och ställt upp för mig! Du är underbar! Kram!

Lördagen den 26 maj
Idag sov jag och sambon bort nästan hela dagen. Vi gick inte upp förrän halv tre och jag brydde mig inte. Så skönt det var! Vi har varit så trötta på sistone och det var precis vad vi behövde. På kvällen gick vi ut och åt på en ny thairestaurang i stan Coconut som har helt underbart god mat. Efteråt gick vi på bio och såg Next med Nicholas Cage, Jessica Biel och Julianne Moore "A Las Vegas magician who can see into the future is pursued by FBI agents seeking to use his abilities to prevent a nuclear terrorist attack" (från www.imdb.com). En rätt bra film som jag tycker är sevärd.

Söndagen den 27 maj
Idag fick vi besök av min underbara vän M bosatt i Stockholm, hennes man och hennes lilla bedårande dotter på 7 månader. M fick barn i oktober förra året och äntligen fick jag chansen att få träffa hennes lilla dotter. M och jag har känt varandra sedan vi var tio år och det kändes som en stor grej att få träffa hennes första barn. Där satt hon vid ena sidan av bordet med sin lilla familj och såg lika fräsh och glad ut som hon alltid gör :-). Mittemot satt höggravida jag och min sambo och jag var så glad att de kom för att träffa oss. Vi fick en massa goda råd och tips både inför förlossningen och som småbarnsförälder och jag lyssnade och tog in. M är en stark person som faschinerar mig och som jag beundrar. Hon har en vilja av stål och en egen stil som passar henne perfekt. Det finns ingen annan jag känner som skriver så levande som hon och jag läser hennes blogg så ofta jag kan. Jag beundrar henne också för att hon var så stark under sin förlossning. Hon är den som peppat mig mest inför min egen förlossning. Det var i alla fall en kärt återseende igår och kramarna var varma. Tack vännen min för att ni kom och hälsade på oss, bjöd på fikabröd och gav oss en jättemysig och mjuk åkpåse till våran bebis! Jag hoppas att vi kan träffas i slutet av sommaren som vi pratade om! Stor kram! På kvällen var vi och grillade hos ett par bekanta och vi var hemma vid elvatiden. I sängen kände jag en lätt molande mensvärk och jag for upp ur sängen och sa till sambon att det var på tiden att packa väskan. Jag packade väskan och sambon fixade med kameran och betalade räkningar ifall det snart blir dags att åka till Förlossningen. Jag somnade till sist och idag är värken borta, men det är ju några dagar kvar :-).

En lyxig tid

Just nu känns det lite lyxigt för min del. Jag har jobbat i ett sträck sedan jag var 18 år och nu helt plötsligt får jag gå hemma och mysa. Idag har jag inte gjort så många knop. Imorse kom vårt nya kök, en herrans massa kartonger som fraktkillen fick ställa dels i vårt garage och dels i carporten. Förmiddagen liksom bara försvann och innan jag visste ordet av kom min sambo hem tillsammans med en jobbarkompis för att bära in de kartonger som stod utanför. Under tiden åkte jag och köpte lunch åt oss och sedan satt vi på altanen och åt. Trevligt med lunchsällskap! Min sambo meddelade att en del saker är restnoterade som bänkskivan och diskhon. Kul! I och med att det saknas kommer vi att bli utan kök ännu längre och det går inte att kakla innan bänkskivan är på plats. Suck! Sedan fick jag en liten vilostund innan jag tog bussen ner till stan för att unna mig en fotvårdsbehandling. Vad skönt det känns nu! Nu har jag varit hos frissan, tandläkaren och tagit hand om mina fötter som nu känns som bebisfötter. Helt underbart. Efter att jag hoppat av bussen hemma igen tog jag en promenad till affären och köpte lite blomplantor och en glass. Jag hade tänkt plantera lite i alla krukor som gapar tomma utanför husknuten. Jag får se om jag får någon energi till det. Väl hemma igen ringde min chef och ville ha min åsikt angående min ersättare på jobbet. Jag var ganska ärlig och sa att det inte riktigt var vad hon tänkt sig, men att hon gjort ett mycket bra intryck. En trevlig, trygg och positiv tjej som är 10 år äldre än jag och har en hel del erfarenhet i bagaget. Det känns skönt att ha lämnat över till henne. När vi lagt på tog jag och strök och satte upp de nyinköpta gardinerna till barnkammaren och försökte möblera om lite. Jag får inte till det riktigt med möblerna, men det blev lite bättre än tidigare i alla fall. Jag strök också lite bebiskläder som vi fått av sambons bästa vänner som bor i utkanten av London. Vi har fått en hel del kläder nu och jag har inte köpt så mycket på egen hand. Nu känns det som det är dags att gå och vila lite igen och slänga upp de svullna fötterna i soffan. Det är skönt att vara hemma och slippa tänka på jobbet. Jag njuter av varje sekund! Är det någon som sett till våran bänkskiva och diskho? :-)

10 dagar kvar

Sitter här med svullna ben, anklar och fötter och sammandragningar som ännu inte är förknippade med smärta men som kommer och går hela tiden. Bebisen ligger med huvudet nerborrat så långt det bara går enligt barnmorskan och den är redo. Den senaste tidens jobbande och allt bestyr hemma har inte gjort mig utvilad direkt men det är så skönt att få vara hemma i alla fall. Köket är urrivet, golvet är på plats och imorgon kommer det nya köket från Marbodal. Vad spännande det känns! Jag ber att bebisen stannar i magen tiden ut så att det nya köket hinner komma på plats och att jag hinner få tid att varva ner. Idag har vi varit och köpt ett jättesnyggt kakel till köket och nu låter vi hantverkarna sköta resten. Sambon och jag åt lunch efteråt och det kändes mysigt att sitta där och prata om allt som händer just nu. Hans familj är otåliga och svärmor sover med telefonen bredvid sängen :-). Första barnbarnet är så klart speciellt och hon peppar och finns där för mig. Om exakt en månad kommer svärmor och svärfar för att bo med oss i tre veckor och jag hoppas att det kommer att kännas skönt med avlastningen. Risken är väl att man vill dra sig undan lite som nybliven mamma, men jag hoppas att vi inte råkar i luven på varandra :-). Jag önskar så mycket att mina föräldrar fanns i livet och kunde dela den här glädjen med mig. Min pappa uttryckte en gång för ett par år sedan att han undrade när han skulle bli morfar. Det känns lite sorgligt att tänka på. Mamma hade redan fyra barnbarn. Självklart skulle hon tyckt att det var speciellt med yngsta dotterns första barn och jag vet att hon skulle gråtit glädjetårar om hon fått höra vårt barn gny per telefon. Lilla mamma och pappa. Jag vet att ni är med mig genom det jag ska genomgå och jag vet att ni kommer att glädjas med oss. Jag undrar om det blir en pojke som mamma brukade skoja om. Hon sa vid några tillfällen att "pojkarna får du stå för i familjen", då mina två systrar fått två döttrar var. Om det blir en flicka kommer vi alla att glädjas lika mycket åt det och det vet jag också att hon skulle göra. Båda mina föräldrar kommer att le från himlen och jag kommer att få en hel familj igen. Inte en familj som kan ersätta förlusten av mammas och pappas bortgång, men en familj som kommer att ge mig glädje och trygghet igen. Jag ska ju ha barn för tusan! Vilken grej! Jag hoppas på styrka och kraft inför förlossningen och att snart få se vårt lilla barn. Välkommen till den stora vida världen!

Det närmar sig

Efter en hektisk tid av jobb och renoveringsarbeten hemma fick jag en stund över i soffan för bloggen. Tiden har gått så snabbt! Jag har jobbat mycket in i det sista, min sista dag var i onsdags innan jag nu påbörjat två veckors semester. Från och med den första juni påbörjar jag mammaledigheten och kommer inte gå tillbaks till jobbet förräni augusti nästa år. Vilken konstig känsla! Det känns helt sjukt att ha jobbat ända sedan man var arton och nu ska man gå hemma över ett helt år. Innan dess ska jag ha fött barn och klivit in i rollen som mamma. Tänk att jag ska bli mamma. Jag har fortfarande inte förstått. Allt jobbande på sistone och allt annat som händer runt omkring har gjort att mitt fokus på att föda barn kommit i skymundan. Jag är också rädd för att jag medvetet valt att bortse från den stora dagen. Jag känner mig spänd inför förlossningen och ett tvivel på att jag kommer att hantera smärtan har kommit krypande. Det gör ju inte bara ont utan vansinnigt ont och de som fött barn har trott att de ska gå mitt itu. Hittills har jag varit ganska tuff och sett förlossningen som en utmaning, men jag vet inte om jag känner så längre. Jag känner mig så trött och orkeslös och vi har inte övat som vi ska på profylaxandningen. Smart! Min sambo har tusen järn i elden hela tiden och jag känner att jag hade hoppats på att han skulle ge oss mera tid. Jag behöver verkligen hans tid och att vi blir sammansvetsade inför förlossningen. Det kan ju börja när som helst och för mig är det viktigt att vara förberedd. Det var egentligen inget smart drag att totalrenovera köket nu, men samtidigt är det väldigt spännande och det ska bli skönt att få det gjort. Köket är nu helt utrivet och det finns liksom ingen återvändo. På måndag kommer det nya köket och snickaren och elektrikern ska påbörja sina arbeten med att återställa allting. Hoppas att allt vi har beställt är med vid leveransen och att allt fungerar som det ska. Bebisen gör sig påmind i magen genom att bestämt trycka med sina fötter och det känns som att den försöker borra ner huvudet ännu längre. Jag undrar när det blir dags. Jag kan inte rå för att jag hoppas att den stannar tiden ut. Då hinner jag få vara hemma lite och varva ner ordentligt. Jag känner att jag måste få sova mera. Just nu är jag bara så himla trött. Vi ska ta en tur nu för att köpa takfärg till köket och sen tror jag inte att jag orkar så mycket mer idag. Jag vill passa på att tacka mina underbara vänner som varit här idag och hjälpt oss att riva ur köket och att åka med allt till tippen. Det är underbart att ha vänner som ställer upp i ur och skur vad det än gäller. Tack snälla gulliga för all hjälp idag! Jag tycker så mycket om er! Om ni bara visste. Många kramar till er och jag hoppas att vi syns snart igen!

Besök på förlossningen

I söndags kände jag av huvudvärk, illamående och yrsel igen och jag beslöt mig för att ringa till Förlossningen. De bad mig komma dit och lämna lite prover och jag fick ligga kopplad till CTG-apparaten en halvtimma och vi fick lyssna på bebisens hjärtljud. Min sambo stirrade på CTG-apparaten hela tiden och jag såg hans lyckliga min. Det var mysigt att ligga i sängen och lyssna till hjärtljuden och känna in atmosfären även att det är ganska sterilt på ett förlossningsrum. Det gick inte att låta bli att tänka att vi snart kommer tillbaks och nästa gång är det dags. 25 dagar kvar. Vad tiden går snabbt! Jag har 6 dagar kvar att jobba och det ska bli så skönt att få vila upp sig hemma. På ett sätt hoppas jag att bebisen kommer punktligt så att vårt nya kök hunnit komma på plats, men det vet man ju aldrig. Bebisens huvud är fixerat och ligger så långt ner i bäckenet som det kan. Inte för att det behöver betyda att den kommer tidigt, men den är i alla fall redo. Jag börjar bli mer och mer nervös inför vad som komma ska och jag hoppas och ber om att få styrka att klara av förlossningen och att få en frisk och välskapt bebis. Just nu trycker bebisen med sina fötter mot insidan av min mage och huvudet verkar trycka på neråt. Snart är det dags! Jag kan bara inte tro att det är sant! Snart har vi vår alldeles egna bebis!

30 dagar kvar

Om jag ändå kunde få tid till att blogga! Tiden bara rinner iväg! På jobbet är det hektiskt med att försöka hinna lära upp min ersättare innan jag går hem. Hemma har vi renoverat och inrett både barnkammare och sovrum. Om några veckor kommer det nya köket och det ska samordnas med både snickare, elektriker och rörmokare. Puh! Foglossningen har blivit värre och värre är även svullnaden i i kroppen av allt vatten. Bebisen sprattlar och verkar nöjd och jag har börjat räkna ner. Min sambo verkar försöka hinna med så mycket som möjligt innan bebisens ankomst och jag försöker lugna ner honom och få honom att inse att livet faktiskt även går vidare efter sedan bebisen kommit. Jag måste erkänna att jag börjar bli nervös inför förlossningen. Jag har införskaffat en ny förlossningsväska och har påbörjat packningen, men än så länge ligger där bara ett förlossningsbrev och en blodgruppering från barnmorskan. Spjälsängen är bäddad och nu är alla andra lakan och de få bebiskläder vi har tvättade. Nu återstår bara att stryka de små lakanen och kläderna. Min sambos familj i England börjar bli rejält exalterade och jag försöker delge dem lite om vad som händer emellanåt även att tiden inte alltid räcker till. Fyra veckor kvar alltså. Det känns som ingenting. Är jag verkligen redo för det här nu? Bebisen längtar jag efter, men man ska ju föda också och det har jag delade känslor inför. Klarar jag smärtan? Jag hoppas att det kommer att fungera bra med profylaxandning och lustgas, men sådant vet man ju inte. På jobbet har jag mer eller mindre lagt av känner jag. Om knappa två veckor går jag hem och det ska bli så skönt att få lämna över. Mitt fokus kretsar kring att förbereda mig inför bebisens ankomst och jag skulle bara vilja krypa in i min bubbla just nu och vila och njuta av den sista tiden av graviditeten. Solen skiner och efter dagens vattengympapass gick vi ett gäng blivande mammor till Trädgårdsföreningen för att äta lunch och fika. Jag var tillbaks på jobbet vid halv ett och jag kände ingen som helst arbetslust. Vad skönt! Nu är det verkligen snart dags att gå hem! Vem är du lilla bebis i min mage? Börjar du bli redo? Jag längtar efter att få möta dig. Snart får vi se vem du är. Längtar.