De första dygnen med William

I fredags, den 1 juni och ett dygn efter förlossningen, kom vi hem med våran lilla William som vi nu bestämt att han ska heta. De senaste dygnen har varit omtumlande och det är så svårt att förstå att vi har en egen liten son. Vi stannade ett dygn på Lätt-BB och vi hade gärna fått stanna ytterligare ett dygn, men vi längtade hem. Efter att en barnläkare undersökt att William mådde bra, att jag kommit igång med amningen och efter att ha träffat den underbara barnmorska som förlöste mig kände vi oss redo att åka hem. Sambon hämtade bilbarnstolen och William såg så liten ut i den. Vi packade in allting i bilen och jag bad en bön om att vi inte skulle krocka på hemvägen. Snacka om att man kommer att bli överbeskyddande :-). Den första natten sov vi inte mycket alls. William ville amma hela tiden och höll oss vakna med sina små pip som ibland eskalerade till skrik. Det kändes så underbart att få lägga det lilla livet emellan oss i sängen. Vad liten och skör han är! Jag känner så mycket kärlek för William att jag kan börja gråta genom att bara titta på honom. Hormonerna är också i olag och därför blir det nog lite extra känslosamt. I lördags kom ett gäng killar förbi, som är medlemmar i samma motorklubb som min sambo, för att fira Williams födelse med att röka cigarr :-). På kvällen kom ett par kompisar (M & J) för att kolla in William och de hade med sig mat till oss att lägga på grillen. Vad omtänksamt av dem att se till att vi åt, vilket vi helt hade glömt bort :-). Av motorkillarna fick William ett gosedjurslejon och av M & J fick vi jättefina kläder. Lördagnatten sov vi inte så mycket heller utan det skulle ammas och ammas. Mina bröstvårtor är såriga och ibland skriker jag rätt ut när William tar tag om bröstet. Jag hade aldrig anat att det kunde vara så smärtsamt att amma. I söndags sov vi mest hela dagen :-). Vi bestämde oss för att grilla lite igen. Vi står fortfarande utan kök på grund av att vår bänksskiva saknas i köket. Den är restnoterad och tack vare det kan vi inte koppla in den nya diskhon eller spishällen. Det återstår också att kakla och det går ju inte heller att göra förrän bänksskivan är på plats. Usch vad jag är trött på Marbodal vid det här laget. Vi har nu varit utan kök i ca. 2,5 vecka och vem vet när det blir klart, suck! I söndags eftermiddag bäddade vi liggvagnen och tog en tur till affären. En första premiärtur med vagnen som William verkade njuta av :-). Igår, måndagen den 4 juni, jobbade sambon och William och jag blev på tu man hand. William var kinkig antagligen på grund av lite magspänningar och han ville vara nära mig hela dagen. Vid tvåtiden tog jag mig ner till nedervåningen för att hämta lite frukost. Jag passade på de stunder som William sov att ringa ärenden som att boka in ett första besök på BVC och jag har även bokat en tid för efterkontroll hos Kvinnohälsan. Lika bra att ha en tid uppsatt. Igår tog jag mig inte ut från sovrummet förrän sambon kom hem på kvällen. Det kändes underbart att få duscha, äta en bit mat och att få komma ut ur sovrummet. Nu förstår jag vad det handlar om :-), men jag njuter av varje ögonblick. Vilken lycka! Vi har fått blommor med bud från kompisar i England och även från jobbet. Vi har också fått en del gratulationskort och en hel del sms och telefonsamtal. Tack för alla gratulationer och för att så många tänker på oss! Kram!