Förlossningsberättelse

Klockan 03.30 den 30 maj 2007 vaknade jag av att mina trosor var genomblöta. Min första yrvakna förfärade tanke var att jag måste ha kissat på mig, men jag insåg sekunderna efter att vattnet måste ha gått. Jag kände ett pirr i kroppen och tänkte att det var nu det hela började. Jag gick på toa, bytte trosor, hämtade en handduk och gick tillbaks till sängen. I och med att det inte var någon större vattenavgång tänkte jag avvakta lite. Jag hade inget ont och jag la mig för att sova igen. Efter en timma vaknade jag och kände att det sipprade vatten mellan benen och jag väckte sambon för att berätta vad som höll på att hända. Jag bad honom hämta telefonnumret till Förlossningen och med den pirrande känslan i kroppen slog jag numret. En lite vilsen sköterska som visade sig vara ny på avdelningen svarade och hon var inte säker på hur vi skulle gå tillväga utan hon skulle fråga en kollega. Kollegan visade sig vara barnmorskan Åsa som håller i vattengympan jag gick på och när hon fick veta att det var jag tog hon genast luren. - Hej vännen! Sa hon glatt. Hur har du det? Ska du föda barn nu? Det kändes tryggt att prata med någon välbekant och vi kom överens om att jag skulle åka upp till Förlossningen för en kontroll vid elvatiden på förmiddagen. Vi passade på att packa färdigt BB-väskan och allt annat som skulle tas med ifall att vi skulle få stanna kvar.

Uppe på Förlossningen tog de lite prover och sedan blev jag kopplad till CTG-apparaten och där fick jag ligga en fyrtio minuter. Medans jag låg i sängen kom det en lite större mängd fostervatten och när jag reste på mig var det en pöl i sängen. Trots det fick vi vackert åka hem i och med att värkarbetet inte startat ännu. Vi blev tillsagda att komma tillbaks klockan sju nästkommande morgon för att jag skulle bli igångsatt om inget hänt innan dess. På vägen hem stannade vi till i stan för att köpa med oss lunch hem. I bilen började jag känna en molande smärta i magen och det kändes lite konstigt att sitta kvar i bilen på en handduk, med blöta byxor medans sambon hämtade maten.

Hemma började den molande värken kännas starkare och den kom och gick var femtonde minut under hela eftermiddagen och kvällen. Jag fick tips om en ”värkometer” på nätet som vi använde oss av för att klocka värkarna. Vi satt i soffan under kvällen och tryckte på mellanslagstangenten på våran laptop när värkarna började och slutade och fick då fram hur långa de var och med hur långt mellanrum de kom. Smidigt! Vid tiotiden kom värkarna som fortfarande var uthärdliga med fem minuters mellanrum och vi tog det lugnt i soffan framför TV:n. Under dagen som varit och under kvällen fick jag springa och byta bindor som var fulla av fostervatten. Jag såg vid ett tillfälle under kvällen att slemproppen hade gått och tänkte då att allt gick som det skulle. Jag måste säga att jag var ordentligt påläst om allt som skulle hända och jag tror att det var det som fick mig att behålla lugnet från början till slut. Jag sa till sambon vid midnatt att vi nog borde gå och lägga oss för att samla krafter till senare så det gjorde vi. Jag började få ondare och ondare, men bad min sambo att se till att få lite sömn för att orka stötta mig senare.

Det blev inga långa stunder av sömn eftersom jag vaknade titt som tätt av värkar som fick mig att kvida. Klockan gick och ett par timmar senare kunde jag inte ligga still längre under värkarna utan satt på sängkanten och gungade. Vi tretiden på natten kände jag att jag var tvungen att ge mig upp ur sängen vid varje värk, det var omöjligt att ligga still. Jag hittade olika platser att hänga mot och jag vickade på höfterna (dansade :-)) och profylaxandades. Jag väckte sambon för att få lite support och han svarade yrvaket att jag bett honom sova. Jag var envis och fick honom att sätta igång datorn igen för att klocka värkarna som visade sig komma med en och en halv minuts mellanrum. Då vaknade sambon till och utbrast att vi minsann måste åka omedelbart :-). Han sprang omkring och fixade och donade och packade ner det sista i våra väskor. Emellanåt hittade han mig flåsandes mot trappräcket och stannade upp för att massera ryggslutet på mig. Sedan passade jag på emellan två värkar att ta mig ut till bilen och sätta mig på handduken igen i och med att det fortfarande sipprade fostervatten.

Sambon följde med mig upp till Förlossningen med all packning. Det kändes som att vi hade hur mycket packning som helst :-). Vi fick ett rum medetsamma och vi blev inskrivna klockan 03.45. En barnmorska som hette Svetlana presenterade sig för oss. Hon skulle finnas där för oss fram till klockan sju då hon skulle gå av sitt pass. Enligt journalen kollade de min temp som då var 35 grader och klockan 04.08 inledde de CTG:n som visade sig vara normal. Hjärtljuden låg på 144/minut och allt var bara bra. Vid 04.30 gjordes en gynundersökning som visade att livmoderhalsen (cervix) var utplånad och att jag var öppen 3 cm. Herregud, tänkte jag, 3 cm är ju ingenting! Bebisens huvud var fixerat ovanför spinae och klart fostervatten fortsatte att sippra. Svetlana frågade om jag ville att hon skulle värma riskuddar åt mig att lägga på magen och det ville jag gärna. Jag fick antibiotika genom dropp på grund av att vattnet gått långt tidigare och de ville förhindra att jag skulle få en infektion. Klockan 05.58 hade min enda smärtlindring varit de varma riskuddarna och nu blev jag tillfrågad om jag inte istället ville prova att sitta på en pilatesboll i duschen. Det var jätteskönt att få sitta och rulla fram och tillbaka på bollen samtidigt som jag spolade hett vatten mot magen. Jag blev sittandes i fyrtio minuter med vattnet strilandes nedför magen medans sambon satt utanför och förde anteckningar över händelseförloppet :-). Vid 06.50 tyckte jag inte att duschen hjälpte längre och jag blev tillfrågad om jag ville använda lustgas istället. Jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit att jag gärna provade varma vetekuddar, dusch eller bad, akupunktur och lustgas och att jag helst inte ville ha någon annan bedövning. Det kändes som att personalen hade tagit till sig av vad jag skrivit och frågade mig hela tiden om allt kändes okej.

Jag påbörjade lustgasen vid sjutiden och den blev snart min bästa vän :-). Hej och hå vad snurrig man blev, men vad skönt det kändes. Det enda som jag tyckte var svårt med lustgasen var profylaxandningen, helst senare under förloppet då jag andades in gasen men skrek ut i masken istället för att andas ut. Vid 07.15 kom en ängel in i rummet. Hon hette Marie och kom in tillsammans med en undersköterska som hette Anna-Lena. Jag blev helt förälskad i barnmorskan Marie som visade sig var den allra underbaraste människan. Hon var så mjuk och behaglig och hon var så bra på att läsa av mig. Hon fick mig att känna trygghet och peppade mig genom hela återstoden av förlossningen. Innan barnmorskan Svetlana gick av sitt pass 07.30 kom hon förbi för att fråga om jag ville att hon skulle sätta akupunkturnålar på mig och det testade jag gärna. Jag tycker så här i efterhand att det inte hjälpte med nålarna. Kanske blev de ditsatta i ett för sent skede? Tre nålar blev i alla fall ditsatta på höger öra, en på hjässan och två på magen ovanför spinae. Jag är nu öppen 4 cm och fortsätter att andas lustgas och min sambo masserar ryggslutet på mig vid varje värk.

Vid åttatiden säger jag till min sambo att jag, trots att jag sagt att jag inte ville ha bedövning, funderade på en epiduralbedövning. Jag kände stor skuld över att jag inte klarade mig utan mera smärtlindring, men min sambo övertygade mig om att jag skulle ta epiduralen om jag kände att jag behövde det. Vi meddelade barnmorskan att jag ville ha en epidural och jag hade tur. En narkosläkare befann sig i korridoren och redan klockan 09.00 satte han ryggbedövningen. Jag hade hört att det inte skulle kännas att bli stucken i ryggen, men det gjorde ont! Samtidigt fick jag en värk och jag fäktade visst till med min vänstra arm bortåt ryggen och narkosläkaren ropade högt att jag måste ligga still. Lätt för honom att säga :-). Ganska snart började smärtan på nedre högra sidan av magen att ge med sig och snart följde även den vänstra sidan. Vilken lättnad! Välkommen till himmelriket säger jag bara :-). Jag slappnade av och kunde nu samla krafter inför slutskedet som skulle visa sig inte vara allt för långt borta.

Klockan 09.56 inledde Marie en skalp CTG-registrering. För de som inte vet sätter man en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtslagen och man har en sladd hängande ut ur slidan som sedan är lite ivägen och som man gärna fastnar i :-). Marie upptäckte i samma skede att en av fosterhinnorna fortfarande är intakt och hon sticker hål på den varav mera fostervatten rinner. Jag är nu öppen 5-6 cm, bebisens hjärtljud är helt normala och det känns så skönt att allt löper på som det ska. Vid 10.52 blev jag ombedd att sätta mig på bollen igen för att vidga bäckenet och jag blir sittandes en halvtimma på den hängandes mot sängen. Jag känner hur det börjar trycka på starkt nedåt ändtarmen och jag känner att jag vill ta mig upp i sängen igen. Marie kommer in igen efter att ha lämnat oss ensamna en stund igen och när hon kommer in så ligger jag (nu får ni skratta åt mig) med en hand mellan benen och håller emot det starka trycket :-). Marie undrar med ett leende om det möjligtvis är så att det börjar trycka på allt mer och det kunde jag bara konstatera. Epiduralen var bra på så sätt att den tog bort smärtan i magen, men på något sätt hade jag fått för mig att den även skulle ta bort smärtan i underlivet vilket var helt fel. Den fungerade väldigt bra på mig ändå i och med att jag kände av alla värkar och jag kunde på ett vaket sätt vara med på allt som hände.

Vid 11.33, öppen 7 cm, blir jag dock kopplad till ett dropp som ska sätta ännu mera fart på värkarna i och med att Marie vid en ny gynundersökning upptäcker att det fortfarande är ett par tjocka kanter kvar som ska försvinna för att jag ska kunna påbörja krystningen. Jag ligger vid det här laget och andas lustgas för glatta livet och istället för att andas ut vrålar jag rätt ut i masken. Sambon försöker få mig att andas ut istället för att skrika, men jag känner att jag måste och att skrika ger mig styrka. Vid 12.20 är jag fullt öppen, krystvärkarna börjar och jag blir ombedd att lägga mig i sidoläge (något som jag önskat i mitt förlossningsbrev). Marie ger klartecken att jag får trycka på och under en halvtimma krystar jag under ca tio värkar. Jag blir rädd vid känslan av det enorma som är på väg ut, men Marie lugnar mig och säger att jag inte behöver vara rädd. Hon förbereder mig genom att smörja in mellangården med mandelolja och hon håller varma handdukar mot mellangården under hela krystningsstadiet. Undersköterskan Monica håller upp mitt ena ben, Marie guidar mig genom krystvärkarna och min sambo sitter bredvid och peppar mig för glatta livet. Jag trodde att sambon skulle hålla sig vid huvudändan, men han hade bra koll på bebisens huvud som åkte in och ut ett antal gånger :-). Rätt som det är känner jag en brännande och svidande känsla och jag hinner snabbt uppfatta att huvudet är halvvägs ute och att Marie hojtar till om att bebisen kommer ut med ena handen bredvid huvudet. Hon tar tag om bebisen och vrider runt den lilla kroppen medans jag skriker djuriskt rätt ut. Det tog inte lång tid att få ut honom i slutet, men det var ändå det jobbigaste.

När bebisen väl är ute vill de lägga bebisen på mitt bröst, men jag vägrar tills att de kollat att allt är okej. Jag var så rädd innan att det skulle vara något fel på barnet och jag var tvungen att få veta. När barnmorskan och min sambo övertygat mig om att allt är okej tar jag emot våran lilla pojke som läggs på mitt bröst. Min sambo utbrister alldeles rörd – Det är en pojke! Det blev en pojke! Jag fylldes med en gång av så mycket känslor och när jag tittade ner på våran son kände jag en sådan stor kärlek som inte kan beskrivas. Vad fin han var! Helt underbar och helt perfekt på alla sätt och vis! Jag kände en sådan lycka och det var så skönt att allt hade gått bra. Jag som hade känt en sådan skräck inför förlossningen tänkte att det här kan jag minsann göra om :-). Sambon klippte navelsträngen och jag blev straxt tillsagd att krysta ut moderkakan och det sa bara slurp så var den ute och Marie höll upp den så att vi skulle kunna se livets träd.

Sedan var det dags att bli undersökt och det konstaterades att jag spruckit en del. Jag var livrädd för att sys och jag fick andas lustgas samtidigt som jag blev bedövad och sydd. Fem stygn invändigt och åtminstone tre utvändigt blev det. Jag måste säga att jag inte kände så mycket av att bli sydd, utan det var mest känslan av att jag trodde att det skulle göra väldigt ont. Jag hade innan hört att det skulle göra fruktansvärt ont, men nu vet jag att det inte måste göra ont. Undersköterskan Monica höll mig hårt i handen och samtidigt så andades jag lustgas och så här i efterhand var det helt okej. Innan Marie gick av sitt pass kramade jag om henne och berättade för henne vilket underbart bra jobb hon hade gjort och hon blev lite rörd :-). Hon sa att det var jag som hade gjort ett fantastiskt jobb och att jag skulle vara stolt.

Efteråt fick vi den klassiska fikabrickan som man har hört talas om och det smakade så gott! Jag var så hungrig att jag fick äta upp en av min sambos smörgåsar också. En sköterska kom sedan in för att mäta och väga William som han nu ska heta. Alla tester som gjordes var helt perfekta och de sa att han var en riktig liten mönsterbebis :-). Apgar 9-10-10. Det enda som inte var helt okej var hans kroppstemperatur som var lite låg. Sambon fick därför sätta sig i fåtöljen med bar överkropp och värma William mot sitt bröst. Sedan kom de in och kollade hans temp igen och då hade den blivit normal. Ganska snart blev vi flyttade till ett enkelrum på Lätt-BB och där kunde vi pusta ut. Vi duschade och ringde sedan runt till våra familjer för att berätta den glada nyheten. Vi låg sedan och vilade oss och det var svårt att slita blicken från våran fina lilla pojke. Tänk att vi klarade det! Tänk att vi hade fått en egen liten son! Vilken lycka!

Välkommen till världen våran älskade lilla son William!