tisdag, juli 31, 2007
Idag är lillkillen 2 månader redan. Vad tiden går! Han är så fin med sin långa spensliga kropp, sin lilla vuxennäsa, sina stora mörka ögon och sin rödbruna kalufs. Jag älskar att borra ner näsan och snusa honom i håret. Han har ett hett temperament och blir inte bara ledsen utan arg om han inte får det han vill snabbt nog. Då sparkar han snabbt och hårt med benen, fäktar med armarna och börjar skrika ett för mig väldigt argt skrik. När han är trött smågnäller han mest, om det nu inte är så att han är övertrött för då gallskriker han. Det är häftigt hur man lär känna sin bebis. Jag har lärt mig att urskilja de olika skriken och jag vet hur jag ska hålla honom tätt och hårt intill mig för att lugna ner honom. I sin babysitter kan han sitta och jollra och sparka en bra stund som under tiden jag duschade idag. Efter ett tag tröttnar han, men om jag då pratar med honom eller killar honom på kinderna skrattar han med hela ansiktet. Det är så underbart att se! Han tycker om när vi sjunger för honom och när sambon håller honom i knät så att han får stå upp och öva benmusklerna lite. På nätterna sover han några timmar i spjälsängen innan han vaknar och vill ammas. Då brukar jag lyfta över honom till vår säng och jag ligger och ammar honom tills att vi somnar tillsammans. Det är jättemysigt, men armarna brukar somna och min högerarm har börjat värka till och från. Det är värt allt att få ligga tätt tätt med honom och lyssna till hans små andetag. Jag kan fortfarande bara ligga och beundra honom långa stunder och fascineras av att han är så perfekt och att han är vår. Vi är så lyckligt lottade som har fått William och vi älskar honom över allt annat. Grattis på 2-månadersdagen min älskade lilla sötnos!
Dopförberedelser
Äntligen har sambon och jag enats om att döpa William. Idag pratade jag med en jättetrevlig kvinnlig präst som har åtagit sig att hålla i dopet den 16 september. Då är min svärmor och svägerska från England på besök hos oss och vi måste passa på att ha dopet då. Prästen verkade vara modern och hon skrattade och skojade om vi inte skulle ta och gifta oss samtidigt :-). Jag sa att det nog får vänta och att vi troligtvis kommer att gifta oss i England som min sambo vill. Dopet som kommer att vara ett enskilt dop, kommer att hållas både på svenska och engelska och det känns bra att det går att ordna. Vi har valt en kyrka som ligger lite utanför stan, uppe på en höjd med fin natur runt om. Kyrkan här i området är en sådan där kantig och modern sak som jag tycker ser alldeles för enkel och tråkig ut. Vi kommer att hålla dopet vid klockan ett och efter det har vi bokat församlingshemmet där vi tänkte bjuda på lite mat och kaffe med tårta. Det finns en del att ordna med inför dopet och det känns lite pirrigt. Vi ska fundera över texter och psalmer, försöka få någon att sjunga ett par utvalda sånger, fundera på vilka vi ska bjuda, skicka inbjudningar, välja ut faddrar, bestämma vad vi ska äta, baka, kolla upp om vi kan hyra en dopklänning osv. Jag hoppas att jag kan få någon att sjunga så att dopet blir lite mer personligt. Min ena syster eller hennes äldsta dotter som är 18 år kommer att läsa en dikt och det känns lite mysigt. Vad svårt det är att veta vilka man ska bjuda. Vi har en del fnurror på tråden mellan en del familjemedlemmar och det gör inte saken enklare kan jag säga. Vi är säkert 15 personer med alla i familjen och möjligtvis bjuder vi några av våra närmaste vänner. Vi hade inte tänkt att det skulle vara något större dop, men det blir snart ett gäng när man börjar räkna ihop antalet personer som vi vill bjuda. Om det är någon som har några bra tips inför dopet så får ni gärna dela med er! Mat som är lämplig får ni gärna tipsa om. Jag läste om att soppa och pajer kunde vara lämpligt att bjuda på vid ett höstdop. Vi kanske skippar den traditionella smörgåstårtan och bjuder på det istället. Som tur är har jag lite tid att fundera. Det känns spännande i alla fall :-).
lördag, juli 28, 2007
Fest med avslöjanden
Igår var vi på fest. Jag kände inte alls för det, men klädde ändå snällt upp mig och följde med. William låg snällt i famnen hela kvällen. Det enda som hände var att han kissade utanför blöjan och ner på mina byxor. Jag förstår inte. Det har hänt så många gånger nu. Blöjorna är inte för stora och jag ser till att de sitter på plats ordentligt. Ett fall för Libero och Pampers? :-) Jag hamnade i soffan med ett gäng trevliga människor som hade mycket humor och jag myste med William i famnen. Sambon satt på altanen större delen av kvällen och pratade bilar, jobb och träning. Boring :-). Efter det hamnade han och ett gäng killar på övervåningen och började spela Rammstein så väggarna vibrerade. Ett par i soffan hade med sig sin tvååriga supersöta dotter Moa och det blev en hel del fokus på William. Paret frågade hur min förlossning hade varit och började högt och glatt berätta om sin egen upplevelse vilket slutade med att alla runt omkring riktade sin uppmärksamhet mot dem. Det blev väldigt detaljerat och när tjejen klämde till med: "Kommer du ihåg att jag var så rädd för att bajsa under förlossningen och när jag gjorde det så bad du personalen öppna fönstret för att det luktade så illa" blev till och med hennes kille generad och försökte bortförklara sig :-). Mig gjorde det inget, men jag såg att några i soffan reagerade och jag blev så full i skratt. Vad härligt med öppna människor som vågar att bjuda på sig själva! Vilken kontakt man får med andra småbarnsföräldrar. Det är precis som att vi bär på en hemlig skatt som vi delar med andra som har genomgått samma sak. Vi är nyfikna på varandras upplevelser och ler ofta igenkännande när vi pratar om förlossningsförloppet. Vi vet saker som inte alla andra vet och det njuter vi på något sätt av :-). Visst är det fantastiskt att föda ett nytt liv till världen och det är klart att man vill dela den upplevelsen med andra. Fast lite kanske man borde kolla av omgivningen lite innan man berättar om bristningar och att bajsa ner sig under förlossningen :-).
Knöl i bröstet
HJÄLP. Jag har fått en knöl i ena bröstet stor som en mindre vindruva. Är det amningen som påverkar eller ska jag behöva oroa mig? Barnmorskan tyckte att jag skulle avvakta. Himla skit!
Efterkontroll och psykisk obalans
I tisdags var det dags för efterkontrollen. Jag var nervös sedan den traumatiska upplevelsen då jag gjorde en gynundersökning tre veckor efter förlossningen och inte kunde sitta veckan efter. Jag berättade för min barnmorska om upplevelsen och hon tog det väldigt försiktigt och använde de små verktygen :-). Allt var läkt och stygnen var borta. Det som kvarstår är den märkliga smärta jag känner i underlivet när jag ställer mig upp, kissar eller gör knipövningar. Det finns ingen förklaring på det utan jag skulle avvakta för att se om det blir bättre med tiden. Vi pratade om min psykiska hälsa som jag har insett inte är vad den borde vara. Visst har det varit mycket sedan William föddes. Det har varit omtumlande att bli mamma, inte sova ordentligt, få förhållandet att fungera, sviter efter bristningar och stygn, elaka hemorrojder, problem med amningen och press från BVC och besök av svärföräldrarna i tre veckors tid. Barnmorskan tyckte att det var beundransvärt att jag orkat med svärföräldrarna under så lång tid som nybliven mamma :-). Det gjorde jag inte heller. Jag var ständigt frustrerad, ledsen och arg och det tog jag ut på min stackars sambo. Jag håller med barnmorskan när hon säger att det var egoistiskt av svärföräldrarna att komma hit så snart efter Williams födelse och stanna hos oss under hela tre veckor. Jag hade inte velat att de kom så snabbt, men jag gav med mig när svärmor blev ledsen. Typiskt mig! Min svärmor och svägerska kommer nästa gång i september, men då stannar de bara en vecka vilket känns lite mera rimligt. Jag är fortfarande i obalans och gråter mycket. Jag känner att jag får panik över att känna mig som en hemmafru som förväntas tvätta, städa och laga mat. Det känns som att det bara fattas att jag står med en vit näsduk och vinkar hej då till sambon när han går till jobbet :-). Imorse var jag jätteledsen. Sambon var trött och stressad och jag behövde uppmärksamhet och närhet. Jag satte mig i soffan och grät. I famnen höll jag William som sprattlade glatt, jollrade och log med hela ansiktet. Lilla gubben, vad han är söt! Det kändes märkligt att titta in i hans stora, mörka och gåtfulla ögon som ser ut att innehålla så mycket visdom samtidigt som jag log tillbaka med tårarna rinnandes nedför ansiktet. Jag undrar om han kände av mina känslor, för plötsligt stannade han upp en stund och betraktade mitt tårdrypande ansikte. Stackars lilla gubben som fick kämpa för att få min uppmärksamhet. Innan sambon stack iväg för att hjälpa ett par kompisar att flytta fick jag några pussar. Han sa att han älskar mig och han gav mig komplimanger för mitt hår som håller på att växa sig allt längre vilket han gillar. Jag vet att han försökte trösta mig mitt i all stress och det kändes så skönt att han brydde sig. På vägen ut kom han tillbaka för att fråga om jag verkligen var okej och jag nickade fortfarande med tårdränkta kinder. Jag måste ha varit en sorglig syn innan han stack :-). Nu känns det lite bättre igen. Jag hoppas att sambon och jag kan få lite tid med varandra den här helgen för mysa lite. Det är inte lätt att vara småbarnsförälder, det kan jag skriva under på :-). Nu är det dags att se om lillkillen har vaknat, annars ska jag övergå till laptopen för att se hur mina senaste inlägg blev och för att läsa andras bloggar. Nedrans datorer :-).
Pest eller kolera
Äntligen tid för ett inlägg igen. Just nu är det som att välja mellan pest eller kolera för att kunna göra ett inlägg på bloggen. På vår stationära dator fungerar inte Explorer och min blogg fungerar inte i Firefox. Jag kan göra inlägg via Firefox, men jag kan inte läsa min egen blogg eller komma åt länkarna till andras bloggar. På våran hyffsat nya laptop fungerar inte skifttangenten och därför kommer jag inte åt alla tecken. Grrrrr! Jag blir galen! Lugn och fin :-). Det ordnar sig säkert när min kära sambo får tid att försöka lösa problemen, men det är inget han prioriterar just nu :-(. Är det någon som har några tips att komma med? :-)
måndag, juli 23, 2007
En småbarnsmammas vardag
Vi hade en mysig minisemester i Dalarna. Stiftsgården i Rättvik där min systerdotter konfirmerade sig ligger vid sjön Siljan. Det är så otroligt vackert i Dalarna. William och jag poserar med Siljan i bakgrunden.
Klockan är nutjugo över elva en måndag. Jag sitter i soffan framför dumburken med en tallrik jordgubbsfil med papayamüsli, två rostade mackor med philadelphiaost och skinka, ett glas apelsinjuice och en burk MittVal kvinna som ska innehålla det mesta i vitaminväg för en ammande kvinna. I vagnen ligger lillkillen och sover. Natten som var sov han hela sex timmar i spjälsängen. Jag blev förvånad över att han lyckats sova så länge på egen hand. Normalt brukar han inte sova mer än tre fyra timmar i sträck. Sedan brukar det vara dags att plocka upp och amma honom. Vi har nyligen fått honom att sova i spjälsängen och det känns skönt att kunna sträcka ut sig i sängen och att få ligga nära sambon och sova igen. Samtidigt saknar jag att få ligga och snusa lillkillen i håret och känna hans ljuvliga bebisdoft, men vi har kommit överens om att det här är det bästa sättet för oss att få mera sömn och närhet. Kvart över sex i morse lyfte jag över honom till vår säng och vi somnade tillsammans medans jag ammade. Även att armen alltid somnar på mig är det såå mysigt. Sambon hade ställt väckarklockan på sju och idag är det hans första jobbardag efter sju veckor tillsammans med familjen. Det kändes tufft när han åkte till jobbet och jag saknar honom. Han har lovat att försöka jobba kortare dagar ett tag och jag hoppas att det funkar. I morse efter att jag ammat klart, bytt blöja och kläder på William, fixat en flaska med tillägg och matat lillkillen, varit social med honom, lagt ner honom för att få sprattla lite fritt, torkat kräks som sköljde upp från både munnen och som kom ut genom näsan och fått honom att somna började jag googla lite för att få lite tips inför ett eventuellt dop. Sambon och jag har lite skiljda åsikter om det här med dop, men det verkar som att sambon inte är helt emot det heller. Jag känner att det skulle vara trevligt med att döpa William. Det är en högtidlig ceremoni och ett trevligt sätt att samla släkt och vänner. Det blir också ett fint minne för både oss och lillkillen. Det verkar vara rätt mycket att fundera över som texter, psalmer, inbjudningar, mat och en hel del annat. Jag undrar om jag kommer att hinna ta itu med allt inför ett dop. Jag antar att det blir jag som får ta hand om det, men att jag nog kan få min sambo att hjälpa till om han blir tilldelad lite uppgifter. Nu hörs det lite smågnäll borta i vagnen och jag antar att han håller på att vakna. Det är dags att sleva i sig det sista av frukosten och ta hand om lillkillen. Jag har tyvärr inte hunnit med att skriva på ett tag, men nu hoppas jag att det blir en stund över varje dag till att berätta vad som händer här hemma i bebisbubblan. Speak to you soon.
tisdag, juli 10, 2007
Jag gjorde det igen
Jag gjorde det igen. Jag lät svärfar spatsera iväg med William i vagnen utan att fråga mig. Suck! Vad är det för fel på folk? Det hör väl ändå till att fråga om det är okej? Jag hade sett fram emot en shoppingtur tillsammans med svärföräldrarna. När vi kommer fram säger svärfar att han vill gå en sväng på egen hand, tar vagnen med William och spatserar iväg. Där står jag som ett ufo tillsammans med svärmor och tittar efter vagnen som försvinner iväg. Varför protesterar jag inte? Vilken mes jag är! Jag hade sedan ingen lust att shoppa och försökte stressa runt för att komma tillbaks till William. Jag skulle ta upp min mobil för att ringa till svärfar när vi var vid kassorna och upptäckte att jag glömt mobilen hemma. Svärmor och jag fick springa runt och leta efter svärfar som hade tagit en promenad utomhus med vagnen. För mig kan det vara okej om han frågar först och säger vart han ska och inte bara tar för givet att det bara är att spatsera iväg. Grrrr! Det verkar som att flera har problem med svärföräldrarna när det gäller att försöka få ensamrätt på ens barn. Nästa gång kommer jag att säga till. Var så säkra! Vi måste lära oss att säga ifrån! Det är våra barn, inte deras. Är det någon som vill bilda en klubb? :-)
Måndagsmys
Igår kväll lyckades jag klättra över lillkillen som fortfarande sover mellan oss för att få lite närkontakt med sambon. Det känns som att vi helt lagt det intima på hyllan och varit helt koncentrerade på William. Anledningen till att vi tog oss tid igår var att jag fick en riktigt passionerad kyss av sambon i köket i skymundan för svärföräldrarna :-). Det påverkade oss visst resten av dagen och det ena ledde till det andra. Vi kände oss som ett par nyförälskade tonåringar som gjorde lite förbjudna saker i smyg och vi hann somna tätt tillsammans innan lillkillen vaknade igen. Jag är fortfarande lite nyförälskad och har fjärilar i magen och när sambon och jag möts utbyter vi små leenden. Vi har i alla fall börjat att hitta tillbaks till det vi hade tidigare och vi gör oss ingen brådska. Allting kommer att falla på plats förr eller senare, det vågar jag nästan hoppas på även att jag känner mig lite nervös. Hälsningar från tonårstjejen :-D.
Imorgon blir huset vårt
Imorgon åker svärföräldrarna hem. Jag trodde att de skulle åka idag, så att vi hade en dag för oss själva hemma innan det är dags för en minisemester i Dalarna. Vi har liksom en del att göra innan vi sticker. Givetvis vill de stanna så länge som möjligt för Williams skull. I tre veckor har de stannat hos oss och huset ser nu ut som ett bombnedslag. Det är grejor överallt, köket svämmar alltid över av disk (i och med att de inte använder diskmaskin själva och vi har förbjudit dem att diska för hand i och med att det är en springa mellan köksbänken och väggen innan kaklingen är gjord), toaletterna är smutsiga och det är katthår överallt. Stackars William som behöver bo i en sån här miljö. Det ska verkligen bli skönt att få sambon och William för mig själv ett tag nu innan sambon börjar jobba. En och en halv vecka får vi tillsammans. De sju veckorna som min sambo ska vara ledig går fort. Jag önskar att vi hade fått mer tid tillsammans. Igår grät svärmor för att hon inser att hon inte kommer att vara så delaktig i Williams liv i och med att de bor i ett annat land. De funderade på att köpa ett hus i Sverige för att kunna komma och hälsa på oftare, men nu verkar de ha gett upp de planerna. Det innebär att de kommer att fortsätta bo under samma tak som oss. De har insett att de inte kan komma för ofta med tanke på att de kostar att resa och att min sambos gamla mormor klarar sig allt sämre på egen hand. Vi kan ju inte heller resa till England för ofta med William. Det verkar inte som att det finns någon bra lösning för att kunna träffas oftare. Jag kan inte säga att jag träffar mina syskon speciellt ofta även att de inte bor så långt bort. Jag har helt enkelt inte det behovet och det tror jag inte att de har heller. Nej, svärmor får nog vackert acceptera situationen. Jag kan inte åka över och bo hos dem ett tag för att de ska kunna umgås med William. Snart kommer de för att hämta upp mig och William så det är bäst jag slutar. Vi ska på en sista shoppingrunda tillsammans. I övermorgon åker vi till Rättvik på konfirmation. Det är min yngsta systerdotter som konfirmerar sig och det ska bli trevligt att bo i stuga några nätter tillsammans med syrran och hennes familj. Husgörat får vänta! Det hinner vi när vi kommer hem. Ha´det så bra alla bloggare så hörs vi när vi kommit hem!
söndag, juli 08, 2007
Regn och åter regn
Idag är det söndagen den 8 juli. Lillkillen är fem och en halv vecka gammal. Vad tiden går! Han växer inte så det knakar direkt, men det känns som att han lagt på sig lite hull. Sist på BVC hade han gått upp 100g på en vecka vilket var för lite (150-200g per vecka ska de små tydligen öka i vikt om det ska vara normalt). Jag undrar om man verkligen behöver följa regelboken till punkt och pricka. Våran William kanske bara är en liten kille? Min sambo som idag är 1,80 lång och väger 85 kg vägde 2,8 kg när han föddes, var liten och spenslig en längre tid innan han började lägga på sig. Inget tyder på att William skulle må dåligt av att vara lite tunn. Det finns gott om hopp att han blir som min sambo som vuxen :-). Jag har slutat att oroa mig nu och jag känner inte lika stor press längre. Idag har vi varit på auktion med svärföräldrarna och William uppförde sig väl som alltid när vi är ute på något. Han sov sig igenom auktionen och vi slutade med ett amningsmål i bilen innan hemfärd. Han är otroligt lätt att ha med sig och det känns som en lättnad. Efter auktionen åkte vi hem till ett par vänner i Kimstad som bjöd på fika och han sov sig igenom det också. På hemvägen stannade vi för att handla grillmat och min sambo grillade och fixade iordning mat till ett par andra vänner som kom förbi för att hälsa på svärföräldrarna. Jag badade också William under stor protest. Jag trodde att bebisar gillade att bada, men William skriker för full hals och min sambo undrade om jag torterade honom. Det låter ju inte bättre :-). Jag hoppas att han kommer att vänja sig vid att bada. Det kanske är så att vi får bada honom lite oftare för att få honom att vänja sig? Någon som vet? Hur ofta badar ni andra era bebisar? Jag har en känsla av att en gång per vecka är lite lite? Han blir ju inte så smutsig direkt och kräks han så tvättar jag givetvis av honom. Det känns som att han verkligen lidit av värmen som varit. Han verkar skrika mer när det är varmt. Häromdagen var jag tvungen att kolla hans temp för att se att han inte hade feber eftersom han var kokhet. Han hade ingen feber utan var tydligen bara varm. Hur kollar man bäst tempen? Jag använder en temp för stjärten och armhålan. Svärmor tipsade om att lägga den i armhålan på honom medans jag ammade och det funkade bra. Däremot tror jag att det blir svårare senare när han blir större att mäta i tio minuter i armhålan. Det finns termometrar som man håller mot pannan, men jag har hört att de inte är så pålitliga. Nu sover William i vagnen och jag fick en stund för mig själv. Han sover som mest fyra timmar i sträck om natten nu. Vanligtvis får han sista målet vid midnatt och sover sedan bortåt fyra timmar. När han vaknar vid fyra eller fem på morgonen brukar jag ligga och amma och vi somnar tillsammans. Mysigt :-). Jag fattar inte hur man klarar sig på så lite sömn som man får. Jag tänker varje dag att jag ska sova en stund på eftermiddagen för att ta igen lite sömn. Det blir aldrig så. Alltid är det något jag måste eller vill göra. Jag känner mig konstant yr och det kanske inte är så konstigt med tanke på den lilla sömn jag får. Skärpning! Imorgon bitti ska sambon ta bilen till verkstan för service. Sedan kommer en snickare som ÄNTLIGEN ska sätta dit den nya bänkskivan i köket. Efter det kan våran rätta snickare komma och kakla i köket och sätta dit den nya fläktkåpan. Till sist måste elektrikern komma tillbaks för att fixa en del nya eluttag och simsalabim så har vi äntligen ett komplett kök efter att ha varit utan ett helt funktionellt kök sedan i maj. Puh! På eftermiddagen ska vi med William till BVC igen för att kolla vikten. Håll tummarna för att han ökat i vikt nu! Det skulle kännas som en stor lättnad. Nej, nu är det dags att vara lite social med svärföräldrarna igen. De åker hem på tisdag och jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. Sov så gott kära bloggare! :-)
torsdag, juli 05, 2007
Älskade svärföräldrar
Fem dagar återstår nu av mina svärföräldrars tid hos oss. Jag måste säga att veckorna de tillbringat med oss varit som en berg-och dalbana. Till att börja med kände jag en fruktansvärd ångest inför deras ankomst. Jag kände mig på något sätt hotad och ville inte alls att de skulle hålla William. Det första svärmor gjorde när hon kom in var att kasta sig över William som jag satt och höll i. Hon sa knappt hej till mig utan nästan slet honom ur armarna på mig och han började gallskrika. Jag kände agg från allra första början och vågade inte ens tänka på hur lång tid de skulle bo med oss. Som nybliven mamma har man mycket hormonsvängningar och jag har varit både arg och ledsen de senaste veckorna. Jag tycker att de kom hit lite väl snabbt efter Williams födelse, men svärmor ville så gärna komma hit och jag orkade bara inte säga emot. Jag tror i och för sig att jag hade känt likadant när de än kommit. Den första veckan var jobbig. Jag tyckte att de hela tiden skulle kånka runt på William och de ville gärna mata honom. Jag kände att jag ville få mera tid med William samtidigt som jag visste att de ville passa på att hålla honom medans de är här. Svärmor uttryckte vid ett flertal tillfällen att de skulle kidnappa William hem till England och till sist började jag oroa mig för att de skulle göra det. Helst när hon står och säger till vår granne att de planerar att smita iväg med honom mitt i natten. Jag blev skitsur och ledsen av alla sådana kommentarer och tänkte att jag minsann vid nästa tillfälle skulle säga att jag inte uppskattar den typen av kommentarer. Nu när de bara återstår fem dagar så känns stämningen mer urladdad och jag tror att vi hittat våra roller. Igår kväll frågade de till och med om vi ville passa på att hålla William medans han var på gott humör. Tidigare har de bara tagit upp honom och vandrat iväg med honom utan att fråga. Som när vi var på IKEA härom veckan och svärfar försvann med barnvagnen. Jag vände mig om och barnvagnen var bara borta och svärmor sa att svärfar tagit William till utgången för att vänta på oss. De kunde väl åtminstone frågat mig eller sagt till? Min sambo tycker att jag är helt hormonstinn och att jag överreagerat på allt, men som nybliven mamma tror jag att man blir lite överbeskyddande och att man känner sig lugn av att veta vart barnet är och att det mår bra. Inför deras hemresa känner jag mig lättad, det ska bli skönt att få huset för oss själva igen. Fast jag kommer också att sakna dem. Trots att de har sina sidor så älskar jag dem ändå. De har varit ett otroligt stöd vid mina föräldrars bortgång och de ställer upp för oss närhelst vi vill. William kommer att bli mycket bortskämd och bara tiden får ha sin gång kommer jag säkert att tycka att William är lyckligt lottad som fått världens bästa farmor och farfar. Nu börjar mina ögonlock bli väldigt tunga och det är dags att krypa till kojs bredvid mina älskade pojkar. Sov sött!
måndag, juli 02, 2007
Våran lilla sötnos William
Äntligen en liten bild på William som här är närmare fyra veckor gammal (fotot taget den 26 juni). Jag har tyvärr inget nyare foto, men det kommer så småningom :-). Allting tar tid med bebis och jag har problem med att hinna med bloggen. Hur gör ni andra? Det är som vanligt att William ligger på ena armen och ammar medans jag skriver med en hand. Livet med lillkillen är underbart samtidigt som det är mycket jobb. Han gör framsteg hela tiden som att följa saker med blicken och nu även att vrida på huvudet för att följa föremål som rör sig. Han har också börjat att lyfta på huvudet när han ligger på mitt eller min sambos bröst. Idag var vi på BVC igen och jag fick återigen höra att han inte gått upp tillräckligt i vikt. Idag vägde han 3.320g och har gått upp 100g på en vecka vilket var för lite. Det blir att fortsätta med tillägget och att amma på som tidigare. Svärföräldrarna har nu varit här i 11 dagar och halva tiden återstår. Det har fungerat ganska bra. Himmel vad man kan längta efter att kunna gå näck mellan badrummet och sovrummet, efter mera ordning i huset, efter att kunna gå och komma som man vill utan frågor och att kunna få spendera tid ensam med sambon och William. Jag tror att ni förstår. Tre veckor är en fruktansvärt lång tid med svärföräldrar under samma tak. Jag tror att sambon och jag får se till att smita iväg på egen hand någon dag, suck! Köket är fortfarande inte klart, men nu äntligen har bänkskiva nummer två kommit och det lutar åt vi har ett färdigt kök i mitten av nästa vecka. Efter att bänkskivan bytts ut ska det kaklas och den nya fläkten ska på plats. Tapeter väntar vi med tills att köket är helt klart och att vi ser vad som skulle kunna passa. En tapet med något kul och modernt mönster vore trevligt. Nej, nu ska jag ta hand om William lite som nu somnat vid mitt bröst. Ha´det så bra! Kramar från oss!