Älskade svärföräldrar

Fem dagar återstår nu av mina svärföräldrars tid hos oss. Jag måste säga att veckorna de tillbringat med oss varit som en berg-och dalbana. Till att börja med kände jag en fruktansvärd ångest inför deras ankomst. Jag kände mig på något sätt hotad och ville inte alls att de skulle hålla William. Det första svärmor gjorde när hon kom in var att kasta sig över William som jag satt och höll i. Hon sa knappt hej till mig utan nästan slet honom ur armarna på mig och han började gallskrika. Jag kände agg från allra första början och vågade inte ens tänka på hur lång tid de skulle bo med oss. Som nybliven mamma har man mycket hormonsvängningar och jag har varit både arg och ledsen de senaste veckorna. Jag tycker att de kom hit lite väl snabbt efter Williams födelse, men svärmor ville så gärna komma hit och jag orkade bara inte säga emot. Jag tror i och för sig att jag hade känt likadant när de än kommit. Den första veckan var jobbig. Jag tyckte att de hela tiden skulle kånka runt på William och de ville gärna mata honom. Jag kände att jag ville få mera tid med William samtidigt som jag visste att de ville passa på att hålla honom medans de är här. Svärmor uttryckte vid ett flertal tillfällen att de skulle kidnappa William hem till England och till sist började jag oroa mig för att de skulle göra det. Helst när hon står och säger till vår granne att de planerar att smita iväg med honom mitt i natten. Jag blev skitsur och ledsen av alla sådana kommentarer och tänkte att jag minsann vid nästa tillfälle skulle säga att jag inte uppskattar den typen av kommentarer. Nu när de bara återstår fem dagar så känns stämningen mer urladdad och jag tror att vi hittat våra roller. Igår kväll frågade de till och med om vi ville passa på att hålla William medans han var på gott humör. Tidigare har de bara tagit upp honom och vandrat iväg med honom utan att fråga. Som när vi var på IKEA härom veckan och svärfar försvann med barnvagnen. Jag vände mig om och barnvagnen var bara borta och svärmor sa att svärfar tagit William till utgången för att vänta på oss. De kunde väl åtminstone frågat mig eller sagt till? Min sambo tycker att jag är helt hormonstinn och att jag överreagerat på allt, men som nybliven mamma tror jag att man blir lite överbeskyddande och att man känner sig lugn av att veta vart barnet är och att det mår bra. Inför deras hemresa känner jag mig lättad, det ska bli skönt att få huset för oss själva igen. Fast jag kommer också att sakna dem. Trots att de har sina sidor så älskar jag dem ändå. De har varit ett otroligt stöd vid mina föräldrars bortgång och de ställer upp för oss närhelst vi vill. William kommer att bli mycket bortskämd och bara tiden får ha sin gång kommer jag säkert att tycka att William är lyckligt lottad som fått världens bästa farmor och farfar. Nu börjar mina ögonlock bli väldigt tunga och det är dags att krypa till kojs bredvid mina älskade pojkar. Sov sött!