Efterkontroll och psykisk obalans

I tisdags var det dags för efterkontrollen. Jag var nervös sedan den traumatiska upplevelsen då jag gjorde en gynundersökning tre veckor efter förlossningen och inte kunde sitta veckan efter. Jag berättade för min barnmorska om upplevelsen och hon tog det väldigt försiktigt och använde de små verktygen :-). Allt var läkt och stygnen var borta. Det som kvarstår är den märkliga smärta jag känner i underlivet när jag ställer mig upp, kissar eller gör knipövningar. Det finns ingen förklaring på det utan jag skulle avvakta för att se om det blir bättre med tiden. Vi pratade om min psykiska hälsa som jag har insett inte är vad den borde vara. Visst har det varit mycket sedan William föddes. Det har varit omtumlande att bli mamma, inte sova ordentligt, få förhållandet att fungera, sviter efter bristningar och stygn, elaka hemorrojder, problem med amningen och press från BVC och besök av svärföräldrarna i tre veckors tid. Barnmorskan tyckte att det var beundransvärt att jag orkat med svärföräldrarna under så lång tid som nybliven mamma :-). Det gjorde jag inte heller. Jag var ständigt frustrerad, ledsen och arg och det tog jag ut på min stackars sambo. Jag håller med barnmorskan när hon säger att det var egoistiskt av svärföräldrarna att komma hit så snart efter Williams födelse och stanna hos oss under hela tre veckor. Jag hade inte velat att de kom så snabbt, men jag gav med mig när svärmor blev ledsen. Typiskt mig! Min svärmor och svägerska kommer nästa gång i september, men då stannar de bara en vecka vilket känns lite mera rimligt. Jag är fortfarande i obalans och gråter mycket. Jag känner att jag får panik över att känna mig som en hemmafru som förväntas tvätta, städa och laga mat. Det känns som att det bara fattas att jag står med en vit näsduk och vinkar hej då till sambon när han går till jobbet :-). Imorse var jag jätteledsen. Sambon var trött och stressad och jag behövde uppmärksamhet och närhet. Jag satte mig i soffan och grät. I famnen höll jag William som sprattlade glatt, jollrade och log med hela ansiktet. Lilla gubben, vad han är söt! Det kändes märkligt att titta in i hans stora, mörka och gåtfulla ögon som ser ut att innehålla så mycket visdom samtidigt som jag log tillbaka med tårarna rinnandes nedför ansiktet. Jag undrar om han kände av mina känslor, för plötsligt stannade han upp en stund och betraktade mitt tårdrypande ansikte. Stackars lilla gubben som fick kämpa för att få min uppmärksamhet. Innan sambon stack iväg för att hjälpa ett par kompisar att flytta fick jag några pussar. Han sa att han älskar mig och han gav mig komplimanger för mitt hår som håller på att växa sig allt längre vilket han gillar. Jag vet att han försökte trösta mig mitt i all stress och det kändes så skönt att han brydde sig. På vägen ut kom han tillbaka för att fråga om jag verkligen var okej och jag nickade fortfarande med tårdränkta kinder. Jag måste ha varit en sorglig syn innan han stack :-). Nu känns det lite bättre igen. Jag hoppas att sambon och jag kan få lite tid med varandra den här helgen för mysa lite. Det är inte lätt att vara småbarnsförälder, det kan jag skriva under på :-). Nu är det dags att se om lillkillen har vaknat, annars ska jag övergå till laptopen för att se hur mina senaste inlägg blev och för att läsa andras bloggar. Nedrans datorer :-).