Våldtäkt

I Kvinnoklinikens väntrum satt småbarnsföräldrar, äldre personer och en ung tjej i rullstol med dropp. En trevlig blond sköterska bad mig lämna ett urinprov och jag fick en febertermometer i armhålan. Efter en stunds väntan kom en ung manlig läkare och ropade mitt namn. Typiskt, tänkte jag, att det skulle vara en manlig läkare. Han visade mig till ett undersökningsrum och ställde en mängd frågor om mitt problem. Jag berättade om mina magsmärtor och min ojämna puls. Han antecknade allting och sa sedan att jag kunde ta av mig på underkroppen i hörnet bakom draperiet. Jag kände en stor olustkänsla inför den kommande undersökningen. För det första kändes det inte kul att behöva ligga i gynställning inför en manlig läkare. För det andra är det bara lite över tre veckor sedan förlossningen och jag är fortfarande öm i underlivet. Jag bet ihop, satte mig i stolen och lade motvilligt upp benen i gynställningarna. En stark lampa lyste rätt i det heliga och jag kände paniken stiga. Vad skulle han göra? Han började med att titta och peta försiktigt vilket kändes okej. Han sa att han kunde se en del bristningar, att stygnen fortfarande satt kvar och att det såg bra ut. Sedan tog han fram en del verktyg som skulle använda för att kontrollera att allt såg bra ut inuti. Jag som varit så rädd för att både titta och känna efter på egen hand fick panik när han började undersökningen. Det stramade och sved och tårarna trillade nerför mina kinder. Läkaren undrade om det gjorde ont. Klart det gjorde ont! Vad trodde han? Det är inte färdigläkt ännu och stygnen sitter ju kvar. Sedan skulle han göra det klassiska med två fingrar och känna på magen. Jag började må illa och ville bara därifrån. Efter förlossningen har jag känt att jag varit så känslig. Min kropp vill vara ifred och det jag minst av allt velat är att någon främmande person skulle peta i mitt underliv. Mitt underliv har genomgått något stort och traumatiskt och jag började tänka på hur våldtäktsoffer måste känna sig vid en gynundersökning. Till att sluta av med ville läkaren kontrollera med hjälp av ultraljud att inga cystor fanns eller att något såg konstigt ut. Ni vet att man använder typ en massageapparat som ska in för att man ska kunna se allt invändigt på dataskärmen. Det var på något sätt droppen för mig. Tårarna bara fortsatte att rinna och jag kände mig så liten. Jag tänkte att läkaren säkert tänkte att jag var urfånig, men jag kunde bara inte rå för det. På något sätt kändes det som en våldtäkt och jag ville bara därifrån. Jag fick med mig ett recept på antiobiotika i med att han trodde att det var en infektion jag fått. På vägen mot hissen stramade det i underlivet och jag hade inte långt till tårarna. Min sambo hämtade mig och så snart jag satte mig i bilen började jag gråta. Jag berättade för sambon som om hur jag upplevt undersökningen och han tyckte att det var bra att jag gjort det för att se att det inte var något annat fel på mig. Jag håller med, men samtidigt så hade jag nog inte åkt dit om jag hade vetat vad jag skulle bli utsatt för. Nu ska jag påbörja antibiotikakuren även att läkaren inte kunde säga med 100% säkerhet att det är en infektion. Jag som brukar undvika mediciner är lite skeptisk. Jag kommer ändå att ta medicinen och jag hoppas att magsmärtorna försvinner snart så att jag blir mitt gamla jag igen :-).