Värsta persen över?

Nu var det några dagar sedan jag skrev. Jag har helt enkelt inte bara orkat. Just för tillfället känns det bättre, men jag vet att den kan slå till när som helst. I måndags slog den till med full kraft och jag bara grät och tänkte att det nog var dags för mig att lämna in. Tisdagen kändes nattsvart och sedan dess har jag inte varit mig själv. Det är inte så att jag legat i sängen och dragit täcket över huvudet. Tvärtom. När jag får mina ångestattacker stannar först världen för ett tag. Sedan när de börjar dala får jag ett knäppryck och kör på i 110 km/h. Jag stressar som den värsta galning. Allt för att inte hinna sjunka djupare, för att få tankarna på annat och för att hinna så mycket som möjligt innan det är för sent. Det känns helt sjukt, men det bara blir så. Här kommer en kort rapport om vad som hänt under veckan.

Onsdagen: Jag promenerade med barnvagnen halvvägs in till stan för att träffa de andra mammorna i mammagruppen. När jag kom dit visade sig att de flesta var sjuka eller inte kunde. Det blev bara jag och tjejen vi skulle till och våra två små killar. Tjejen bjöd på teryakikyckling med en god sallad till och vi pratades vid medan de små satt på golvet och lekte. Det var strålande väder och vi bestämde oss för en promenad med barnvagnarna i eklandskapet. Barnen somnade i vagnen och eftersom vi var på tu man hand kändes det som att vi lärde känna varandra lite bättre. På vägen tillbaks stannade vi till och fikade lite. Jag och William tog bussen hem efteråt och den kvällen orkade jag inte så mycket mera.

Torsdagen: En föredetta jobbarkompis kom över på lunch och fika. En tjej som jag gillar jättemycket. Trots åldersskillnaden som faktiskt är 25 år känns det ändå som att vi vore jämngamla. Vi tänker väldigt lika och för mig är hon en tvillingsjäl. Vi har alltid så mycket att prata om och det känns bra att diskutera djupa saker med henne. Vi förstår varandra på ett mycket bra sätt. Om du läser det här så vill jag tacka för senast och jag hoppas att vi ses snart igen! Ta hand om dig! Kram!

Fredagen: Det var dags att träffa naprapaten igen. Som jag ser fram emot att träffa honom! Han förstår mig och han vet vad jag genomlider. Han har varit där själv. Jag kände återigen att en "vanlig" terapeut inte har så mycket att komma med när det gäller mig. Hur ska en terapeut, som inte varit med om ett totalt mörker, någonsin kunna förstå vad en annan människa genomlider? En fin utbildning räcker inte! Tro mig. William fick stanna hos min syster medan jag var hos naprapaten. Naprapaten hade en hel del kloka ord att komma med som vanligt. Han får mig verkligen att tänka efter och han är fenomenal på att peppa. Vi ska träffas redan nästa vecka igen och jag ser redan fram emot nästa gång. På kvällen kände jag mig helt slut.

Lördagen: Min sambo hade lovat att inte boka något den här helgen. Jag tyckte att vi borde ha lite familjetid och göra lite husgöra. På förmiddagen satte sambon upp ett antal lampor på övervåningen. Vi har snart bott i huset i två år och innan helgen saknades fortfarande ett tiotal lampor. Vi har genomlevt två vintrar i halvmörker känns det som och nu äntligen ska det bli ljusare inomhus. Hallen på ovanvåningen fick två nya taklampor och Williams rum fick en taklampa och en vägglampa. Sedan blev det en taklampa i sovrummet och en i kontoret. Efter lunchen åkte vi på shoppingrunda och när vi kom hem satte sambon upp två barngrindar i trapporna och jag lagade middag. När klockan var nio var jag både frusen och trött. Sambon och jag satte oss i soffan framför TV:n och jag somnade i sittande ställning med huvudet lutat mot hans axel. Jag är bara trött, trött, trött. Delvis beror det kanske på ångesten och delvis på att jag stressar mycket. Jag hoppas att det kommer kännas bättre den kommande veckan.

Idag: Sambon har påbörjat att sätta upp bordslampan i köket. Sedan åkte han iväg för att hjälpa sin chef att bära högtalare i 200 kilosklassen. Jag hoppas att han inte skadar sig! Efteråt skulle han träna den lilla träningsnarkomanen. Jag har lagat och fryst in barnmat och efter det blev det en kortare promenad till affären. William har varit trött och kinkig och jag tror att han börjar bli lite småsjuk. Jag har en hel lista med måsten, men hamnade framför bloggen istället. Det blir ju som en drog det här bloggandet :-).