Profylaxkurs - när är det lämpligast att gå?

Åh, jag blev så lycklig när jag på Profylaxgruppens hemsida fick se att de har kurser här i Linköping. Jag tänkte fråga er mammor som gått kursen om när det är lämpligast att gå den. Beräknat födelsedatum är den 1 juni och det finns två tillfällen under våren som nog skulle funka, 23-24 februari eller 9-10 mars. Är det en lämplig tidpunkt eller tycker ni att man ska gå redan i januari? Jag har beställt ett par böcker nu som jag fått rekommenderade, en heter "Mammapraktika" där man kan följa barnet vecka för vecka och göra egna anteckningar. Den andra är Anna Wilsbys "Innan du föder". Jag tycker det känns bra och tryggt att var påläst och det är så fantastiskt att läsa om fostrets utveckling. Tänk så mycket som pågår i magen medans man jobbar och lever som vanligt. Idag har jag en längtan efter att få bebisen. Helst när man ser söta bilder på nätet på små nyfödda. Tänk den dagen man själv är där. Det går inte att förstå. Ja, många av er vet hur det är :-). Livets mirakel.

Bond - James Bond

Ikväll ska jag gå och se nya Bondfilmen. Tidigare var jag inte så intresserad av Bond (förutom att Sean Connery alltid varit en av mina favoritskådisar), men den förra Bondfilmen gillade jag. Det kan ha att göra med att jag är lite granna svag för Pierce Brosnan och vi får se hur den nya killen gör sig på duken. Det kan bli en besvikelse, men också en succé. Min sambo är på tjänsteresa igen och kommer hem med flyget sent ikväll efter några dagar i Europa. Jag som avskyr att vara själv med ångest och allt har klarat mig riktigt bra och jag måste säga att jag är lite stolt över det. Två kvällar har jag sysselsatt mig på egen hand och jag hade nog tänkt att vara själv ikväll om inte en av mina vänner frågade om jag ville hänga med på Bond. Jag tvekade först på grund av mitt illamående och som grädde på moset sitter jag nu här på jobbet med en trist huvudvärk. Just nu skulle jag bara vilja bädda ner mig och sova lite, men jag får ta mig i kragen och försöka vara lite social. Jag var förresten igår kväll och klippte och färgade slingor och blev riktigt nöjd trots att jag nu är trött på min permanent och vill ha rakt hår igen. Permanenten kom fram lite nu när jag klippte mig och det dröjer nog några månader till innan den är borta. Jag var orolig innan för att färga håret och bestämde med frissan att tona slingor istället och nu är jag glad att jag gjorde det. Skönt att slippa få färg i hela hårbotten som går in i kroppen. De gummimössor frisörerna använder nu vid slingor släpper inte igenom någon som helst färg och det är kanon. Efteråt tog jag en sväng i några klädaffärer och hittade på Vero Moda en superskön gräddfärgad stickad polotröja som jag blev tvungen att ta på idag. Jag hittade också ett par nedsatta röda mjukisbyxor som jag köpte en storlek större än normalt för att ha lite att växa i. Så idag klev jag in på jobbet som en ny kvinna i min nya fina tröja och med ny frisyr. Tänk vad en hårklippning och lite nya kläder kan göra susen. Jag köpte också en "uppskattningspresent" till min sambo som jag hoppas att han blir glad för. Min sambo och jag har en deal om att varannan fredag skämma bort varandra med någonting. Varannan fredag köper jag till min sambo ex. ett kort, godis, bjuder på en middag, bio eller vad man nu vill hitta på och varannan fredag är det hans tur. Det är inte priset på presenten som räknas utan tanken och visst blir man glad. Det är något jag kan rekommendera till alla er därute som vill piffa upp förhållandet lite. Det funkar! Nu är det en och en halv timme kvar tills att filmen börjar och jag ska nog se till att avsluta arbetet för dagen och se till att få lite i magen innan. Ha´en bra kväll!

Vecka 14

Fostret kan hicka. Kroppsdelarna är nu så tydliga att man till och med kan se vilket kön det har. Fostret rör på sig i fostervattnet. Nu är barnet ungefär samma storlek som ett äpple.

Statusrapport: Illamående, kräkningar, magvärk, huvudvärk och yrsel. Jag hoppas att det vänder snart, för det här tar lite knäcken på mig. Huvudsaken att krabaten mår bra.

Ultraljudet

Jag är ledsen att jag höll er på halster så länge! Det har varit en hektisk dag på jobbet och vi kom hem sent. Jag har också varit tvungen att stilla illamåendet med mat och har suttit i telefon med en av mina syrror som undrat hur det gått. Vilken fantastisk dag! Det känns som att jag drömmer. När jag vaknade imorse kände jag mig spänd av förväntan och samtidigt nervös. Min sambo var helt lugn och fick intala mig att det skulle gå bra. Väntan i väntrummet kändes så lång och jag fick sitta med benen i kors och höll på att gå i taket när min sambo var tvungen att springa och kissa. Jag då? Jag höll på att sprängas. Det var kul med varningsskylten på toalettdörren som upplyste om att man inte skulle kissa innan ultraljudet :-). Snart var det vår tur och sekunderna på britsen innan det var dags att kleta på gelét på magen och trycka scannern mot magen tänkte jag att det inte skulle synas någon bild av ett foster på skärmen. Barnmorskan hann bara trycka scannern lite lätt mot magen så syntes våran lilla krabat på skärmen med en gång. Vilken känsla! Där var han ju! Jag säger han för att jag tror att det är en han även om "tecknen" säger annorlunda. Jag fylldes av en sådan värme inombords. Känslan av att ligga där på britsen och se det lilla livet som växer inuti mig och samtidigt hålla hårt i min sambos hand och se hans rörda blick var mäktig. Jag hade inte långt till tårarna. Rätt som det var när barnmorskan buffade lite på magen skuttade krabaten till och vände ryggen mot oss för ett kort ögonblick. Sedan vände han tillbaks igen och låg där och sträckte på benen. Det häftigaste var när han plötsligt tog handen och kliade sig under näsan. Alla mått var bra och NUPP-testet visade inga förhöjda värden och vi drog en liten lättnadens suck. Fortfarande finns inga garantier, men ingen skulle vara lyckligare än jag än om vi får en frisk liten bebis. Barnmorskan bekräftade det beräknade födelsedatumet som är den 1 juni. Just nu är jag världens lyckligaste och det känns lättare att stå ut med magvärk och illamående. Nu vet jag vem som orsakar det och om jag måste stå ut med krämporna ett tag till så får det bli så. Jag är redan förälskad i den lilla krabaten. Tänk, vårt eget lilla barn växer i mig. Livet är fantastiskt! Nu ska jag kolla lite på en helt fantastisk film, Love Actually, innan jag kryper till kojs. God natt mina vänner. Vi hörs snart igen. Någon kommer att somna med ett leende på läpparna ikväll :-).

Imorgon är det dags

Imorgon är det dags för ultraljud. Äntligen! Håll tummarna för oss att allt ska gå bra. Jag återkommer med rapport under morgondagen :-).

KBT-terapin - tredje tillfället

Imorse var jag på mitt tredje terapisamtal hos min KBT-terapeut. Idag har vi lagt upp en plan för hur vi ska gå tillväga och meningen är att jag ska utsättas för alla situationer där jag känner ångest eller dödsångest. Det kommer att bli tufft känner jag, men samtidigt vill jag så gärna bli av med min ångest att jag är beredd att göra vad som helst. Till nästa gång har jag fått i uppgift att skriva ner alla saker jag skulle vilja göra om jag vore fri från ångesten. Ångest har styrt mitt liv i över ett års tid och jag måste få hjälp att bryta den onda cirkeln jag har hamnat i. Vi kommer att börja ändra mitt beteende som i sin tur kommer att påverka mina tankar och till slut mina känslor. Det känns som att jag ska backa filmen nu. Ångesten började med alla jobbiga känslor som uppstod i samband med mina föräldrars bortgång. Det påverkade mina tankar som styr mitt beteende. Jag förstår att man kan ha hjärtklappning och att hjärtat slår extraslag, men för mig kopplar jag samman det med mina föräldrars bortgång. Bådas hjärta gav upp och jag tror att det ska hända mig. Det går på en millisekund från det att jag känner extraslagen till att min hjärna talar om för mig att det är min tur att dö. Jag har en hel lista på saker som jag skulle vilja göra om jag var ångestfri:

* Flyga vart som helst (tänk om hjärtat stannar uppe i luften?)
* Alltid våga ligga ner och sova (obehagligt när hjärtat skuttar)
* Sova borta utan problem (otryggheten får hjärtat att skena)
* Vara på landet utan ångest (det är långt till närmsta sjukhus)
* Våga ta ut mig (tänk om hjärtat stannar)
* Våga andas fullt ut (tänk om hjärtat stannar)
* Sova ensam (tänk om jag dör i min ensamhet)
* Köra bil långa sträckor (tänk om jag dör vid ratten)
* Åka buss eller tåg utan ångest (kan någon där CPR?)
* Cykla utan att gå vissa sträckor (tänk om jag faller ihop)
* Simma (tänk om hjärtat stannar och jag drunknar)
* Bada badkar (tänk om hjärtat stannar och jag blir liggandes)
* Vara på egen hand bland en massa okända (ångest)
* Vandra i skog och mark (kan vara långt till närmsta sjukhus)

Det finns säkert fler saker, men de som står ovan är saker jag verkligen saknar att kunna göra. Enligt terapeuten lurar jag mig själv hela tiden. Om hjärtat slår extraslag när jag cyklar kliver jag av och leder cykeln. På så sätt bekräftar jag att det faktiskt var farligt att fortsätta cykla och att det är bäst att gå. I början var jag väldigt positiv till behandling, men nu har jag kommit i ett stadie där jag undrar om det verkligen går att råda bot på problemet. Jag har levt så här så länge. Att utsätta mig för alla saker jag har ångest för, kommer det verkligen att hjälpa? Det återstår att se. Jag har också fått i uppgift att skriva ner alla gånger då jag har ångest, vilken tidpunkt det inträffar, var jag befinner mig och hur länge det håller i sig. Jag berättade för terapeuten idag att sedan mitt senaste besök hos henne så har mitt problem förvärrats. Hon sa att det är normalt och att det kommer att vara så ett tag framöver. Usch vad jobbigt! Ändå tror jag eller försöker lura mig själv till att mitt problem enbart är fysiskt. Nog för att jag har gjort ultraljud på hjärtat, gått en vecka med en bandspelare på mig för att registrera mina hjärtslag och tagit en massa prover. Mina extraslag syns, men de ska inte vara fler än att jag ska kunna leva med dem sägs det. Jag kan inte låta bli att undra om läkarna har missat något. Min mamma hade en massa extraslag som ung och ett skenande hjärta och hon fick problem och dog en för tidig död. Min pappa fick en plötslig hjärtinfarkt trots att han var trådsmal, sällan satt still och kände sig pigg och frisk. Jag är jätterädd för att dö och jag ber en bön varje gång jag känner obehag att jag inte ska dö. Jag är så trött på att känna så här. Jag vill inte vara avundsjuk på att andra kan leva ett normalt liv och inte jag. Himla ångest! Försvinn! Jag vill inte veta av dig! Jag vill kunna slappna av och njuta av livet medans jag kan. Nu ska jag satsa stenhårt på KBT-terapin och hjälper inte den vet jag inte vad jag gör. Jag vill bara befrias från den ångest som stjäl all den tid då jag skulle kunna vara lycklig. Jag vill att mitt barn ska växa upp med en harmonisk mamma. Tänk om det blir möjligt? Ingen skulle vara gladare än jag. Ta hand om er därute! Kram!

Vågar man färga håret under graviditeten?

Åhhhh vilken beslutsångest! Jag brukar normalt sett färga håret med två månaders mellanrum för att slippa se den eländiga utväxten och de grå hårstråna som tittar fram. Jag färgade håret hemma en gång precis i början av graviditeten när jag knappt visste att jag var gravid. Nu börjar det bli dags igen och oron kommer ifall det är farligt för fostret eller ej. Jag har läst en hel del tidningsartiklar och en hel del inlägg från blivande och nyblivna mammor. En del artiklar säger att det var farligt förr då kemikalierna var starkare. En del säger att toning är okej men inte färgning och blekning. En frisör säger att det går att färga utan att färga hårbotten. En mamma säger att hennes barn blev missbildat och det enda de kunde komma på var att hon fortsatt färga håret. Vilket jag i och för sig inte tror på. Det verkar som att de flesta blivande mammor färgar håret och det finns inga bevis för att det skulle vara skadligt för fostret. Ändå känner jag en viss oro över att det finns kemikalier i hårfärg som går in i kroppen. Jag har lagt hennafärgningen på hyllan. Under graviditeten ska man även akta sig för hälsopreparat och jag har även läst att hennafärgning bör undvikas. Jag pratade med en frissa igår som själv har barn och som fortsatt färga håret utan problem. Nu har jag bokat en tid för klippning och färgning eller om det blir toning nästa tisdag. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Jag känner bara att jag inte orkar gå här med ständig magvärk och illamående och samidigt se glåmigare ut i både ansikte och hår. Hur gör ni som läser? Har ni några bra tips? :-)

Vecka 13

Risken för missfall minskar betydligt. Mycket är färdigt och fostret koncentrerar sig nu på att växa. Huvudet växer däremot lite långsammare nu. Få missbildningar tillkommer efter vecka 13. Fortsätt vara försiktig med vad du äter och dricker. Det påverkar fostret under hela graviditeten. Nu börjar de mänskliga dragen träda fram allt tydligare. Längd huvud till stjärt 74 mm.

Helgrapport

I helgen var vi i Stockholm. Sambon och en kompis man köpte biljetter till Iron Maiden i mars och äntligen skulle de få se dem i Globen. Jag och kompisen pausade hos min äldsta syster och hennes familj. Vi köpte hem mat, hyrde film och käkade godis. Det var precis vad jag orkade med. Värken i mellangärdet och illamåendet håller i sig och jag känner mig bara så osocial och tråkig. Jag orkar knappt ta mig till jobbet och väl på jobbet känns det som en kamp att ta sig igenom dagen. Efteråt är det soffan som gäller och tidig sänggång. Jag orkar knappt se på TV. Fy vad trist det känns! Min syster är alltid så underbar och snäll och tar hand om oss när vi hälsar på. Hon hade lagat en jättegod lunch och tänkt på mig och vad min mage skulle tänkas tåla. Tyvärr blev hon tvungen att åka iväg på 40-årsfest i Västerås på eftermiddagen och kom hem mitt i natten, men vi hann träffas innan vid lunchen och även på söndag förmiddag. Mina vänner tyckte att syrran var så snäll och gullig. Hon fixade käk och lät dem stanna över natten. Det jag gillar med min syster är att det aldrig är några problem vad det gäller någonting. Hon är så snäll och hjälpsam och bjussar alltid på sig själv. Det går inte räkna alla gånger vi hälsat på, stannat över natt och fått jättegod mat och fika. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bjuda igen. Jag hoppas att det går att jämna ut lite med tiden :-). Jag tycker så mycket om henne och jag är så glad att vi har varandra, helst nu sedan mamma lämnade oss (och även min pappa). På kvällen hyrde vi som sagt film och det blev Basic instinct 2. En rulle som mer eller mindre liknade en porrfilm och jag undrade vad min äldsta systerdotter som är 17 år och hennes pojkvän gillade den. De sa inget i alla fall :-). Den första Basic instinct tyckte jag var väldigt bra och trodde nog att tvåan skulle vara lite bättre. Vid halv tolv kom killarna inramlandes efter konserten hesa och nöjda. Det hade varit en bra konsert, varav sista halvan var bäst då de spelade en massa gamla låtar. Jag somnade inte förrän efter två. Jag låg och lyssnade efter att syrran skulle sätta nyckeln i dörrhålet. Det är så typiskt att när jag vet att någon ska komma hem (partner eller annan familjemedlem) så kan jag inte somna förrän jag vet att den är hemma i säkerhet. Någon som känner igen sig? :-) Det var en trevlig helg med mycket snack och det var verkligen kul att få träffa mina kompisar igen och att ha tid att pratas vid. Kompisarna som var med oss bor utanför Linköping. De har ett alldeles underbart litet hus med naturen in på husknuten och en liten jack russel. Vänner som dem växer inte på trän som man brukar säga. De finns alltid där för mig och ställer upp på allt man ber om. Om ni läser det här vill jag att ni ska veta att jag tycker SÅ mycket om er och jag vet att vi har en livslång vänskap. Puss på er! Söndagen bestod av illamående och åter illamående och det blev tidig sänggång igen vilket är trist. Jag är ändå väldigt nöjd med helgen. Att få umgås med familjen och nära vänner betyder så mycket och jag blir alldeles varm inombords när jag tittar på dem och känner hur mycket jag tycker om dem. Säg till era nära och kära vad ni känner för dem. Det är jätteviktigt! Förlåt dem om de säger eller gör något dumt. Vi är alla bara människor och ingen av oss är perfekt. Vi lever i en värld där allting ser ut att vara vad det är. Det är det inte. Tro mig! Det finns så mycket mer därute. Du måste bara lära dig att se bortom allt det materiella vi lever i. När någon dör stannar världen. Det är då vi förstår att det här vi lever i inte är allt. Ta vara på och njut av ditt liv. Trots stress, sorg och bekymmer finns det underbara saker här i livet. Livet är fantastiskt!

Jag har shoppat kläder!

Äntligen! Som jag har längtat! Idag trotsade jag illamåendet och tog en shoppingtur efter jobbet och hittade en del fina saker. Alla kläder sitter åt just nu och ännu vill jag inte avslöja graviditeten för hela omvärlden, så det var en fröjd att få pröva en storlek större och känna att det fanns andrum. Vilken lättnad! På Sisters blev det en gräddvit, tjock, stickad och supermjuk kofta. En svart omlottkofta som man kan ha både till vardag och fest. En mossgrön v-ringad långärmad tröja och en kofta i brunt. På vägen tillbaks till jobbet slank jag in på Flash och hittade där en jättefin och mysig stickad mossgrön polotröja, en svart ärmlös polo och en svart T-shirt. Jag är helnöjd och kommer imorgon att skutta ur sängen för att välja ut något plagg för morgondagen. Problemet är nu byxor. Jag har just nu bara ett par jeans jag kan ha och ett par svarta byxor. Hur gör man med byxor? Inte kan jag köpa mammabyxor redan och jag vägrar gå i samma byxor jämt. Det problemet återstår att lösa. Jag känner mig i alla fall sprudlande glad just nu åt mina nya inköp. På Flash började tjejen i kassan prata om sin graviditet när jag frågade lite om råd och hon tindrade med ögonen när hon mindes sin egen. Det verkar som att alla mammor får något visst i blicken när de pratar om när de var i väntans tider. Än har jag nog inga tindrande ögon, men kanske när jag börjar må bättre och börjar förstå vad som sker. Ha´en bra kväll kära bloggare! :-)

10 frågor till er mammor som vet

Det är en del saker jag går och funderar på och om jag har tur så kanske jag får några svar :-).

1. Barnmorskan sa inget om extra kosttillskott i form av vitaminer eller kalk. Hur vet man om man behöver det? Jag glömde naturligtvis att fråga.

2. Jag brukar färga håret och undrar om man måste avstå från det under graviditeten. Jag har funderat på Henna, men det verkar lite bökigt och jag vill inte färga åt det röda hållet.

3. Idag har jag haft kraftig mensvärk och fick gå i slow motion genom stan på lunchen. Värken har fortsatt i eftermiddag och jag undrar om det bara är livmodern som stretchar på sig. Jisses om jag tycker detta är obehagligt, vad ska jag då inte tycka om värkar?

4. Är det en magisk gräns vid vecka 13 då illamåendet för de flesta går över eller ska det fortsätta såhär? Jag mår så kass och hela mitt liv är pausat just nu. Jag vill jättegärna göra saker men orkar inte och är rädd för att kräkas på olämpliga ställen.

5. Finns det några bra tips mot illamående? Har läst att kamomillté och band mot åksjuka skulle kunna hjälpa. Någon som prövat?

6. Jag har funderat på några milda träningsformer som simning, gravidyoga och vattengympa när illamåendet gett med sig. I vilken vecka kan man börja med vattengympa? Jag får ringa och fråga dem :-).

7. Ska man utmana ödet och ge sig ut och roa sig för att försöka få annat att tänka på än illamåendet eller ska man lyssna på kroppen och gå hem och lägga sig? Man blir rätt deppig av att bara jobba, äta och sova.

8. Nu har jag bara ett par jeans kvar som jag kan ha utan att magen har vuxit något speciellt. Vad ska man inhandla i det här skedet? Inte vill jag köpa mammakläder redan. Större storlekar kanske för att sen gå över till mammakläder senare. Vad svårt det är.

9. Är det någon som känner till någon bra bok om att vänta barn/förlossning eller kan rekommendera någon bra tidning att prenumerera på?

10. Finns det något annat man ska tänka på i det här skedet eller till kommande skede? Tips och råd mottages tacksamt! :-)

Det var många frågor på en gång och många svar kan jag ta reda på själv, men om det finns några vänliga själar som har tid och lust att besvara mina funderingar så blir jag oändligt tacksam!

Kram från en blivande mamma med huvudet fullt av frågor och funderingar :-)

Första barnmorskebesöket

Idag var det äntligen dags. Vi fick träffa en jättegullig barnmorska som vi ska få fortsätta ha genom hela graviditeten vilket känns skönt. Jag tror att besöket tog nästan en och en halv timma och det var skönt att hon tog sig tid med att förklara och svara på frågor. Vi började med att lägga upp en journal på mig och det var en hel massa frågor att svara på. Hon förklarade om ett sk. NUPP-test (som ni alla mammor redan vet vad det är). Ett test där man mäter en spalt i nacken för att avgöra om det ligger någon risk för Downs syndrom. Testet ska vi ta samtidigt som ultraljudet nästa fredag och jag hoppas hoppas att allt ska gå bra. Håll tummarna! Vi ska också göra ett AFP-prov efter vecka 16 för att utesluta "neuralrörsdefekter" i huvudsak ryggmärgsbråck. Vi kollade min vikt vilken är ynka 55 kg, men det blir det nog snart ändring på :-). Alla blodvärden var bra och likaså urinprov och blodtryck. Vad skönt! Vi avslutade med en gynekologisk undersökning där jag fick lägga fingrarna på magen för att känna på livmodern som nu är stor som en grapefrukt. Allt var bara bra och vore det inte för det ständiga illamåendet och den ihärdiga värken i mellangärdet så skulle jag bara njuta av graviditeten. Barnmorskan tyckte att jag skulle lyssna på min läkare och hämta ut magkatarrsmedicinen. Tänk om något skulle gå fel om jag tar den. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Nej, jag ska härda ut ett par veckor till och blir det inte bättre tills dess då vete katten om jag inte måste ta den. Suck! Beräknat födelsedatum är den 1 juni 2007. Helt overkligt, men sant. Nu kör vi!

Vecka 12

Nu finns det mesta på plats och fostret koncentrerar sig på att växa. Det börjar växa hår på kroppen som ska skydda huden. Naglar har vuxit ut på tår och fingrar.

All näring går via moderkakan till fostret så glöm inte att tänka på vad du äter och dricker. Den kan både öppna och stänga munnen och producerar flera egna hormoner.

Längd huvud till stjärt 60 mm.

Ny trist helg

Imorse vaknade jag första gången vid femtiden och sedan vaknade jag en gång i halvtimmen fram till klockan tio då jag bestämde mig för att gå upp. Om jag inte mådde så illa kanske jag skulle ha lust med lite husgöra men så känns det inte nu. Blääää. Usch vad allt känns segt, tråkigt, deppigt och så till råga på allt regnet som strilar ner utanför fönstret. Idag känns verkligen ingenting kul. Ska man nu behöva drabbas av en höstdepression också? Min sambo ligger fortfarande i sängen och drar sig fast klockan är halv ett. Suck! Det funkar inte att gå in och be honom stiga upp, han blir bara sur och jag har visst lyckats göra honom sur igen. Varför kan vi inte vakna tillsammans, titta varandra ömt i ögonen och säga -God morgon älskling, sovit gott? Nej då. Jag går upp först och gör lite sysslor medans jag retar mig på att han alltid sover bort halva dagen. Vad händer med gardinstången som ska upp i köket och allt annat som borde göras? Hur länge kan man skjuta upp saker egentligen? Det som känns oroväckande är att vi ska bli föräldrar och hur ska vi då orka ta tag i saker och ting? Jag vågar inte ens tänka tanken. Finns det någon som har ett gott råd? Jag vill bara inte ha det såhär! Igår förresten påbörjade jag min terapi hos en blivande kbt-terapeut. En ung kvinna som jag med en gång kände förtroende för. En gång per vecka ska jag besöka henne tills i slutet av januari nästa år. Jag hoppas att kbt-terapin är precis vad jag behöver för att bli av med min ångest och mina rädslor. Jag tror att det kommer att riva upp en del gamla sår och det kommer att bli tufft. I så fall hoppas jag att min sambo finns där och stöttar mig. Ifall han orkar. Idag är jag så trött på allt att jag bara vill lägga mig ner och sova bort helgen. Det finns liksom ingen gnista alls. Jag satt precis och fyllde i ett frågeformulär som jag ska ta med till det första besöket hos banrmorskan på måndag. Tänk att det äntligen är dags. Just nu är jag så negativ och tänker att det kanske inte är något därinne eller att något säkert är fel. Varför ska jag få vara lycklig? Jag har ju varit med om så mycket skit hittills i livet så varför skulle det helt plötsligt gå bra nu. Det blev ett dystert inlägg men det är ju så i livet att det ena stunden går upp och andra ner. Varför ska man låtsas att allt är bra när allt känns skit? Sådan är inte jag i alla fall. Ni får ta mig som jag är. Jag hoppas att ni som läser får en bra helg och att ni är lite muntrare än jag :-).

Sådan är jag?

Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Testet finns att göra på http://www.zapera.com/survey/demo/personality/

Lite kul! Testa får du se :-).

Vecka 11

Nu kallas den lilla för foster i medicinska termer. Det mest kritiska utvecklingsstadiet är över. Fostret har lika stor kropp som huvud. Vid födseln är huvudet en fjärdedel av kroppens längd. Ansiktet är tydligt, utseendet formas och naglarna börjar växa fram. Fostret kan röra på sig. Fostret är ungefär lika stor som en normalstor clementin.
Längd huvud till stjärt 48 mm.

Men återigen: är det verkligen något därinne? Ingen mens, ömma bröst och ett ständigt illamående. Något måste det vara :-). Det återstår att se vad barnmorskan säger nästa vecka när det är dags för det första besöket. Spännande!

Värsta allhelgonahelgen

Helgen som var vill jag bara lägga bakom mig. Allt strulade och jag har mått så kass.

LÖRDAGEN
I lördags morse hade vi hyrt en släpvagn för att ta oss ner till min mammas man för att hämta hem mitt sista arvegods (ett gammalt linneskåp) efter mamma. En timmas bilresa till Småland med stopp på vägen dit för att lägga en krans på mammas grav. Vi hade hyrt släpet tidigt för att kunna ta en tur till returstationen med en massa skräp som stått länge i källaren. På Statoil hade de inte haft tid att byta till vinterdäck på släpet och de kunde inte rekommendera att köra med släpet i och med att det är olagligt. Men hallå! Ska inte dessa saker bara fixas? Där stod vi medans tiden gick och diskuterade med killen på macken om att ge dem tid att byta till vinterdäck och hämta släpet senare. Vi fick åka hem och packa ihop alla saker som skulle till returstationen innan vi kunde åka och hämta släpet. Tillbaka hem igen, sambon började fylla släpet och jag ordnade lunch. När vi ätit och allt var klart stressade vi iväg till returstationen som visade sig vara STÄNGD. Grrrrrr...det var ju röd dag i lördags. Inte tänkte vi på det! Suck! Inte fanns det någon tid att åka hem hem och lasta av skräpet innan vi var tvungna att åka vidare till Småland. På vägen stannade vi vid mammas grav. Graven såg ovårdad ut och jag plockade bort alla nervissnade växter, krattade löv, tvättade gravstenen och la på den fina kransen jag köpt från mig och mina systrar. Min mammas man hade satt dit en ljuslykta och tänt ljus och när det var klart såg det jättefint ut. Jag bad min sambo gå tillbaks till bilen för att jag skulle få en stund för mig själv. Jag satt där en stund och pratade med mamma och berättade om barnet jag väntar. Jag sa också att jag saknar henne så och att jag älskar henne. Det känns så rofyllt att sitta vid hennes grav och prata med henne och likadant gör jag när jag besöker pappas grav. Jag har lite ågren över att jag inte kunde åka till pappas grav också. Han ligger begravd två timmars bilresa söderut från Linköping och det blir lite mycket att åka på en gång. När vi kom ner till mammas man hade klumpen i magen vuxit sig rätt stor. Efter allt bråk om arvegodset efter mamma visste jag inte vilket humör han skulle vara på. När han är arg och ögonen svartnar på honom blir jag rädd. Jag blev positivt överraskad. Han var på ett strålande humör och kanske var det att hans nya kvinna var där som han höll skenet uppe. Han hjälpte till och med mig och min sambo med att lyfta in linneskåpet i släpvagnen och efteråt bjöds vi på fika. Innan vi åkte hem berättade jag för honom om att vi väntar barn och han såg uppriktigt glad ut. Jag till och med skymtade tårar i ögonen på honom och han lyckönskade oss. Jag skulle precis resa mig för att vi skulle åka då han bad mig skriva på ett papper om att jag fått ut allt mitt arvegods. Jag var inte helt säker på att jag gjorde rätt som skrev under, men jag orkar inte bråka längre och jag har fått ut allt jag vill ha och är nöjd. Därför finns det ju ingen anledning till att inte skriva under. Det var mörkt på vägen hem och när vi åkte förbi kyrkogården lyste där hundratals lyktor. Lilla mamma. Jag hoppas att du har det bra på andra sidan. Väl hemma igen var det bråttom med att lasta ur skåp och skräp ur släpvagnen. Sedan gjorde vi oss iordning för att gå på halloweenfest. Jag hittade inga utklädningskläder och fick nöja mig med en kraftig make up. Min sambo klädde ut sig till en fotbollssupporter för att klä ut sig till något. Festen var väl anordnad med en utsmyckad lägenhet och välutklädda värdar och gäster. Det var en trevlig fest, men jag mådde bara illa illa och ville bara hem. Inte blev det bättre av att en blond berusad tjej flirtade med min sambo. Jag blev skitförbannad. -Ring mig om du vill gå på en konsert någon gång. Varför skulle han gå på konsert med henne? Tack för att du lägger an på mitt blivande barns pappa! Kul! Ja, ja det finns folk till allt. Det var skönt att få komma hem och krypa till kojs och pusta ut efter dagens bravader med min kära fotbollssupporter vid min sida :-).

SÖNDAGEN
På söndagen gick min sambo upp tidigt för att åka och hjälpa en kompis att flytta. De skulle träffas vid tio och jag dröjde mig kvar i sängen ytterligare en timma med en bok. Skönt. Sedan gick jag upp och la en omgång tvätt i maskinen, strök och satte upp lite gardiner, plockade undan, diskade, dammsög och fixade med en hel del saker. Jag hade bestämt mig för att åka och shoppa lite kläder efter städningen, men min sambo kom aldrig hem med bilen till mig som han lovat och tiden rann iväg. Panik! Jag måste verkligen ha lite nya kläder. Min äldsta syster ringde för att säga att de kommit hem efter en utlandsresa och det var skönt att höra hennes röst igen. På eftermiddagen gick jag till affären för att handla lite mat. Jag blev grymt sugen på chili con carne och tänkte att här ska det göras storkok. Jag hade varit lätt illamående hela dagen och det tog lite mera fart under promenaden till affären och under matlagningen. Skit också, tänkte jag. Nu har jag väntat för länge med att äta. Min trötta sambo kom hem och vi sjönk ner i soffan. Han satt med sin laptop och jag med en tallrik chili con carne och ris. Det var gott! Fast efter en stund kände jag hur det vände sig i magen och jag fick springa till toan och kräkas. Fy! Jag som hade längtat så efter mat. Efteråt kom jag och satte mig igen, lite blek i ansiktet och bölade lite för att jag tyckte synd om mig själv. Jag åt en ny portion chili con carne för att jag var så hungrig. Konstigt hur man kan kräkas ena minuten och vilja ha mat i andra minuten. Det gick bra och jag la mig på soffan efteråt för att kolla på en film. Jag började känna mig illamående igen och jag bad min sambo åka och storhandla åt oss. Jag kände att jag nog inte skulle orka med det. Min sambo åkte snällt iväg och jag somnade i soffan. Efter en halvtimma ringde han för att stämma av en grej på inköpslistan och jag svarade yrvaket. När vi lagt på låg jag kvar än mer illamående och fick till sist rusa på toa igen. Jag vände ut och in på mig själv denna gången. Hemskt! Sedan kröp jag ner under täcket i sängen och låg där och darrade ett tag. Min sambo kom hem och jag hörde hur han lassade in matkassarna i köket. Jag var så oändligt tacksam att han åkte och handlade. Vilken tur att jag inte följde med. Jag låg där alldeles ömklig och doftade kräks (tyckte jag). Varför kommer han inte upp och kollar till mig? Jag hörde honom springa runt på nedervåningen, men inte kom han upp för att se hur jag mådde. Jag blev jätteledsen. I det ögonblicket ville jag verkligen ha ömhet och att får höra hur synd det var om mig och att allt ska bli bättre. Till sist ringde jag på hans mobil för att säga att jag ville att han skulle komma upp och ta med sig en hink. Jag blev nästan full i skratt när min kära sambo kommer upp med en blomkruka i form av en hink. Det var det enda han hittat :-). Han var snabbt på väg ut genom dörren igen och jag fick be honom sätta sig hos mig ett tag. Varför kan inte killar själva förstå när man behöver lite omtanke? Man behöver inte vara en tankeläsare för det. När han gått ner igen somnade jag med kläderna på under täcket. Jag frös och hade inte det minsta lust att gå upp. Vid halv elva, då min sambo kom och la sig, fick jag tvinga mig upp för att gå på toa och plocka ut linserna. Tandborstningen var inte att tänka på. Stackars mina tänder! Sedan somnade jag ganska snart igen och sömnen blev en befrielse.

IDAG

Imorse fick jag släpa mig upp ur sängen. Jag tog mig in i duschen och fick skynda mig på. Jag höll på att kräkas i duschen och fick panik då jag inte sköljt ut balsamet ur håret ordentligt. Jag fick kasta mig ur duschkabinen, slängde en handduk på golvet och satt naken och dyngsur och hulkade över toaletten. Efteråt gick jag in till min sambo och sa att jag nog skulle bli hemma idag. Fast hur eländigt det än var lyckades jag göra mig iordning. Sambon fick skjutsa mig till kiropraktorn som jag skulle vara hos kvart över åtta och jag bad kiropraktorn ta det varsamt med mig. Efteråt gick jag mot jobbet och på vägen träffade jag på "världens mest osjälviska " Matilda, min bästa vän på jobbet, och vi hade en trevlig pratstund på vägen till kontoret. Vi bestämde att vi skulle gå och käka lunch ihop idag och nu känns allt som vanligt igen. Förutom ett lätt illamående förstås, men det känns ganska okej trots allt. Thank God it´s Monday :-).

Twilfit - you made my day

Igår tog jag mig äntligen i kragen och gick till Twilfit för att inhandla lite mer passande underkläder. Expediten var väldigt vänlig och hjälpsam och tog hand om mig en hel halvtimme. Jag var ute efter några gravidbehåar och lite matchande trosor och blev riktigt nöjd över både service och de inköp jag gjorde. Det kändes som en befrielse att få ta av sig den vanliga behån och ta på sig de mjuka med bra stöd som expediten plockade fram. Hon hjälpte mig att välja rätt storlekar och plockade fram matchande trosor och det kändes väldigt bra att få hjälp. Till sist åkte ett par JLo trosor med. Man vill ju vara lite snygg också inför sin sambo :-). Expediten frågade en hel massa om hur jag mår, hur långt gången jag är och önskade mig lycka till gång på gång. Jag kände mig som en prinsessa i butiken och Twilfit får av mig fem behåar av fem för den goda servicen. Nu är jag rustad för ett tag framöver och känner mig tillfreds med det. Det kan snöa bäst det vill! Mina stackars bröst har äntligen fått vad de behöver :-).

Snökaos och otursdrabbad bil

Natten som var vaknade jag av att det stormade ordentligt. Vi hade sovrumsfönstret öppet i vanlig ordning och jag hörde hur vinden ven och det knakade i huset. Jag somnade om och när klockan ringde vid sextiden och jag satte mig upp i sängen såg jag att grannens tak var vitt. Snö! Visst vet man att det ska komma, men på något sätt blir man alltid lika överraskad. Nästa tanke var att jag idag skulle ta bilen till verkstan på morgonen och att det skulle bli till att åka med sommardäcken på. När vi kom ut till bilen var den helt igensnöad och isen satt hårt på rutorna. Inte hittade vi någon isskrapa så jag fick skrapa med ett plastkort. Det fanns ingen tid till att byta till vinterdäck, det var bara att köra försiktigt. Väl framme på verkstan fick jag träffa samma servicetekniker som vi haft tidigare. En riktigt trevlig kille som är riktigt serviceminded och artig. Kanske de har fostrat sina killar hårt? :-) Idag var det dags att se över AC:n som sprider en odör av mögel i bilen när den används. Urk! Det blir till att riva hela instrumentpanelen för att se vad orsaken är och killen ska också se över bakluckan som är svår att stänga. Han sa att om jag tagit med vinterdäcken kunde han slängt på dem åt mig. Inte kunde jag vetat det :-(. Då skulle vi sluppit stå ute och förfrysa fingrarna. Ja, ja sånt är livet :-). Jag blev tvungen att säga att våran bil har en parkeringsskada baktill för att inte chocka killen. Jag fattar inte att vi har sådan otur med bilen. I somras hade vi den inlämnad för diverse saker. För lite över en månad sedan hade vi den inlämnad för att jag hemmavid backat på en bil som stod väldigt illa till. Visst, jag skulle ha kollat noggrannare så felet är mitt. Jag erkänner :-). Som tur var syntes inget på den andra bilen, men på vår bil skrapade jag av lacken på en mindra yta på nedre kofångaren. Kalaset kostade 2.800 kr och det blev inte ens värt att blanda in försäkringsbolaget då självrisken ligger på 5.000 spänn. Inte nog med detta! För ett par veckor sedan backade min sambo in i ett träd och orsakade en mycket värre skada på bilen. När jag skrapade bort lacken var det på plastdelen på kofångaren. Nu blev plåten intryckt, färgen avskavd och baklyktan rök. Jag fattar inte! Är vi så klantiga eller är vi bara otursdrabbade? I vilket fall ska den in på verkstan nästa vecka igen och vi blir utan bilen i tio dagar. Den här gången blir det dyrare, men det är bara att bita i det sura äpplet. Nu får vi se till att vara rädd om den lilla pärlan och se till att inget mera händer. Man kan aldrig vara säker, även om man kör försiktigt och ser sig för kan andra förare klanta sig lika väl. Se upp nu alla som är ute och kör! Vinterväglag är förrädiskt ibland. Jag har varit med att hamna i diket några gånger. Den historien tar vi en annan gång. Sköt om er!