Dagarna bara går

Nu har det varit tyst från våran bebisbubbla ett tag. Dagarna bara går och jag inser nu hur det är att vara nybliven mamma. Det känns inte som att jag hinner någonting. Känns det igen? :-) Förmiddagarna rasslar till och rätt som det är kan klockan vara två och jag har inte ens hunnit äta frukost. Just nu ligger William på en kudde i mitt knä medans jag ammar och samtidigt skriver :-). Det funkar faktiskt. Jag har inget dåligt samvete för att jag sysselsätter mig medans jag ammar och det känns skönt. Istället är det skönt att fokusera på annat istället för på smärtan i bröstvårtorna. Under dagarna som gått har vi haft med William på flera shoppingturer, vi har besökt flera vänner och igår kväll var vi hos min ena syrra på lite födelsedagsfirande och grillning. William vandrar runt från knä till knä och alla förundras över hur snäll och tyst han är. Borta ja! :-) Hemma är det annat ljud i skällan. I lördags åkte sambon iväg på förmiddagen och kom hem sent på lördagkvällen. William var otröstlig hela dagen. Det enda som hjälpte var att lägga honom till bröstet och det slutade med att min bröstvårtor blev sönderätna. Till sist orkade jag inte längre utan satt och grät för att jag inte kunde ge honom mera mat och för att hans skrik plågade mig. Jag ringde sambon och var irriterad och ledsen på telefon. Jag trodde att han skulle komma hem senast vid sextiden, men vid det laget var han fortfarande kvar i Västerås och skulle precis se till att få lite mat innan hemfärden med släpkärran. Vägen härifrån till Västerås är jättedålig och det tar tid att åka och med en släpkärra får man inte köra fort heller och jag insåg att han skulle bli sen. Det fick mig att bryta ihop ännu mera och när sambon väl kom hem hade han ågren över att jag hade haft en sån helvetisk dag och att han blev sen. Jag älskar verkligen min son över allt annat, men ibland vill jag bara bort från honom en stund och den känslan känns inget bra. Ibland langar jag över honom till sambon och hoppar in och tar en lång dusch för att skölja bort stressen. Jag hör att William skriker när jag stänger badrumsdörren, men sedan kopplar jag bort ljudet genom att stänga dörrarna till duschkabinen och dra på vattnet. Ibland måste jag bara få lite lugn och ro. Inte är man en dålig mamma för det. Idag ska vi försöka komma iväg till fotografen för att ta en bild till dagstidningen och sedan ska vi till BVC igen för att kolla vikten. Senast vi var på BVC hade William gått upp 75 gram och vägde ca 2.880. Fortfarande har han en del kvar att gå upp till födelsevikten och på BVC hotar de med tillägg om han inte gått upp som han ska idag. Jag skriver hotar för att det känns som en stor press på mig att få honom att öka i vikt. Jag förstår att de bara gör sitt jobb och det känns skönt att de har koll på vikten fast samtidigt känns pressen jobbig. Inte för att det är något större fel på tillägg, men jag vill verkligen inte börja med det utan endast amma honom. Mjölken har runnit till nu äntligen och jag har fått börja sova med BH för att inte lämna blöta fläckar i sängen. Det vore själva katten nu om jag inte har lyckats att få i honom nog med mat. Vi får se vad BVC säger idag. Jag känner bara att jag inte längtar dit utan det känns enbart jobbigt. Jag hoppas att det ska gå bra! Håll tummarna!