Welcome to Sweden my parents-in-law

Tomorrow my parents-in-law are leaving England to come and visit us. They are going on the boat (with their own car) from Harwich to Denmark and then they will drive to Sweden. We are really looking forward to see them again and we can´t wait to be back on Friday night to meet them. This time is going to be different. They have got a rental apartment in the same area as we live to be able to come over for longer periods from now on. They will now be able to keep as much as they want of their own stuff here. I have a feeling my mom-in-law is excited to go shopping for furnitures and other things when they come over. I think my partner has already booked a trailer for them this weekend :-). IKEA here we come :-). It feels like it´s such a long time since we saw them and I know it has been hard for them to be away from their first grandchild. It will be exciting to see William meet his grand parents again. Even if we are sendning photos and videos of William from time to time it will be different for them to meet him now. A lot of things has happened since last time like William has got teeth, he is crawling, trying to stand up and he is much bigger. My parents-in-law will stay for a whole month so we will have plenty of time to spend together. I wanted to say this in English so they will understand how much we are longing for them. Welcome to Sweden. It feels so nice to say "see you soon" and know that it´s true. Lots of love and hugs from your son, daughter-in-law and your little William.

Magsjuka

Igår gick sambon hem från jobbet. Han hade fått magsjuka och blev sängliggandes resten av dagen och kvällen. Imorse var det min tur. Jag tänkte gå upp tidigt och ta en dusch för att vara redo när William vaknade. I duschen fick jag plötsligt jätteont i magen och blev illamående. Jag kom tillbaks till sängen och sa att det nu var min tur. Sambon var snäll och jobbade hemifrån idag för att hjälpa mig att ta hand om William. Jag orkade inte göra annat än att sova fram till lunch. Stackars William. En mamma som bara ligger och sover och inte orkar så mycket mera och en pappa som sitter vid datorn. Idag har jag lyckats äta en banan och två portioner hemlagad morotssoppa. Nu mår jag mycket bättre och det verkar som att vi drabbats av en endagarsmagsjuka. Imorgon kväll åker vi till syrran i Stockholm och stannar där till fredag kväll. Sambon ska gå en ledarskapskurs och jag får mysa lite med syrran och hennes familj ett par dagar. Sedan kommer svärföräldrarna från England på fredag kväll. Svärfar var här i november senast och svärmor när vi hade dop i september. Gissa om de längtar efter att få träffa William :-).

Shopping till morsan

Jag var ju också tvungen att utöka min garderob lite och på Sisters hade de en hel del fina grejer. Den här gången blev det en tröja och ett par festplagg, varav den svart/vita blusen med bandet under bysten blev lyckad på 30-årspartajet. Till ett par svarta byxor och med ett svart halsband blev den kanonfin. Vad det är uppmuntrande att shoppa! :-) Halleluja! :-)

Shopping till William

William och jag har varit på shoppingtur och jag blev jättenöjd med de senaste inköpen.

På Lindex hittade jag en söt body i glada färger och min kusin som också hängde på hittade ett par söta strumpor som slank med.

Jag har letat efter en bra jacka att ersätta fleeceoverallen med, nu när William börjar växa ur den och nu när våren är på väg. Lindex hade en bra vindtät jacka med inbyggd fleecetröja som kan användas separat. Valet stod mellan en klarröd jacka eller en i två olika blå nyanser. Valet föll till sist på den klarröda jackan som ännu är rätt stor åt honom, men den kommer att räcka ett bra tag framöver. I sommar blir den bra utan fleecetröjan och kanske att han kan ha den lite i höst.

Jag kunde inte bara låta bli att köpa den ursöta T-shirten med tillhörande mjukisbyxor på Lindex :-).

Ett par söta jeans blev det också i storlek 80. Det finns inget som är så gulligt som ett par jeans på de små :-). Jag måste säga att Lindex är underskattat, de slår H&M med hästlängder.

Till sist, men inte minst, hittade jag en jättefin fodrad fleecejacka på Intersport. Jag har länge letat efter en i turkost eller blått och de jag hittat tidigare har varit svindyra. Den här verkade vara av bra kvalitet och inte allt för dyr. Färgen är en klar favorit. Vad fin han ska bli min lilla älskling!

Apsmuggling i Västerlösa

Igår kväll lämnade vi William hos en av mina underbara vänner. Pappan till mina gudsöner som är 6 och 10 år. Sambon och jag skulle på 30-årsfirande på puben Bishop´s här i stan. En av sambons kompisar fyller och ville påbörja firandet lite. Sambon och fem andra killar i gänget (varav killen vi firade igår) fyller 30 i år och ska ha en gemensam fest i sommar, men det dröjer ju lite. Det gick jättebra att lämna William som verkade så glad och nöjd. Även att jag är jättenojjig över att lämna bort honom, så känns det skönt att lämna honom till en så nära vän. Kompisen, sönerna och William skulle äta ihop och sen se på Melodifestivalen som denna gången skulle sändas härifrån. Jag undrar vilket bidrag William röstade på :-). På puben åt vi gott och överlämnade en present i form av en fin flaska whisky. Presenten var nedpackad i min rosa Victoria´s Secret shoppingbag och killen såg lite förlägen ut. Efteråt sa han att han trott att vi köpt något sexigt till flickvännen åt honom. Önsketänkande? :-) Det var en trevlig kväll, men samtidigt lite långtråkig. Mina tankar gick ständigt till William och jag blev så glad när ett litet sött sms dök upp "Hej snyggingar! Er lille sötnos sover gott hos oss - han har varit glad och jättesnäll o ätit väldigt bra :-D. Ha en härlig kväll så syns vi imorgon! Kramisar". Då kunde jag verkligen koppla av och njuta av resten av kvällen som verkligen blev en av de roligaste kvällar jag haft på evigheter. Plötsligt slog sig två tjejer ner vid vårt bord. Vi var elva stycken och de knyckte ett par platser som blivit över. Jag reagerade på att den ena tjejen såg lite "bonnig" ut i omoderna kläder, lite mustach på överläppen och hon stoppade in snus efter snus som en riktig karl. Efter ett stund började hon stöta på en av killarna i vårt gäng som hade sin flickvän sittandes mitt emot honom. Hon riktigt hängde över honom och ytterligare en kille och vi andra spärrade upp ögonen. Hon började slänga med håret, pilla med håret och charma. Killen hon stötte på visade sig vara en värdig motståndare. Hon visste inte vem hon gett sig i lag med och de följande timmarna följdes av ett oräkneligt antal skrattanfall. Killen drev henne till vanvett genom att hitta på de mest osannolika historier om sig själv och vi andra skrattade så att vi tjöt. Tjejen var full och var riktigt på hugget för att diskutera. Då och då lade hon in en ny snus och rätt som det var drog hon upp blusen och satt och pillade sig i naveln. Vi trodde inte våra ögon :-). Killen hittade på att han var kirurg och fått sitt certifikat i Dubai genom att sälja ett par kameler och ett gammalt ex som han inte hade någon användning för. I nästa ögonblick var han en taxichaufför, en så kallad "black driver". Den ena historien var värre än den andra och när vi hörde honom berätta att han höll på med apsmuggling i Västerlösa (där tjejen bodde) exploderade hela gänget i skratt. Tjejen blev till sist galen på honom, men fortsatte att munhuggas. Till sist sa hon att killen var dum i huvudet och att det stod skrivet Mantorp i pannan på honom. Vi fattade inte att hon inte bara gav upp och flyttade till ett annat bord. Ingen av dem gav vika och diskussionerna fortsatte tills att det var dags att bryta upp. Det var länge sedan jag skrattade så mycket att tårarna rann. Vilken kväll! Det sista vi såg av tjejen var att hon satt och höll för näsan medan hon svepte ytterligare en öl. Det tog ett tag att fatta att hon gjorde det för att bli av med sin hicka. Efteråt försvann hon till toaletterna och där blev hon kvar tills att vi gick. Väninnan som tyst suttit och iakttagit det hela pustade nog ut lite när vi försvann :-). Snart är det dags att åka och hämta våran lilla älskling och jag längtar efter att få krama och pussa på honom igen. Det ska bli spännande att höra hur det har varit. Time for breakfast :-).

En sång som berör

En av nutidens "radioplågor" heter Apologize med OneRepublic. För mig är den ingen plåga, utan varje gång jag hör den höjer jag volymen. Jag lyssnar på den om och om och om igen och varje gång jag hör den berör den mig så djupt att jag gråter. Jag har funderat på varför och det enda jag kan tänka mig är att det har att göra med mitt förflutna. Jag har många starka känslor i bagaget och mina allra närmaste finns inte längre så att jag kan säga att jag förlåter dem. Mamma och pappa, jag förlåter er. Jag vet att ni inte visste bättre och gjorde det bästa ni kunde för att älska och uppfostra mig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Prata med era nära och kära, säg att ni älskar dem och förlåt dem deras misstag. Innan det är för sent...

I'm holding on your rope,
Got me ten feet off the ground
I'm hearing what you say but I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down, but wait
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around, and say...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

I'd take another chance, take a fall
Take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But it's nothing new
I loved you with a fire red-Now it's turning blue, and you say...
"Sorry" like the angel heaven let me think was you
But I'm afraid...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
It's too late to apologize, yeah

I said it's too late to apologize, yeah-I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground...

Att beta av "Att-göra-listan"

Idag har jag jobbat hårt på att försöka stryka några streck över min senaste "Att-göra-lista". Om ni bara visste vad många listor jag har :-). Unbelievable.

* Pluggat lite (hemligt värre :-)) - check!
* Kommenterat på andras bloggar och skrivit ett nytt inlägg - check!
* Sett över ekonomin och uppdaterat hemmabudgeten - check!
* Fixat lunch till sambon kom hem (även att han redan ätit - grymt) - check!
* Tvättat några maskiner - check!
* Bokat en tid hos fotografen för avhämtning av förstorad gravidbild - check!
* Kollat upp var jag ska lämna in DVD kameran på service (blurrig skärpa, suck!) - check
* Bokat tid med en snickare (för inspektion) som ska hjälpa oss att bygga om altanen - check!
* Ändrat tid hos terapeuten nästa vecka, eftersom sambon inte kunde vara barnvakt då - check!
* Meddelat kommande lördagens barnvakt på telefonsvararen vilken tid festen börjar - check!
* Skrivit en inköpslista för fredagens shoppingrunda - check!

Nu ska jag ta tag i att läsa lite igen och sen är det nog dags för William att vakna och äta lite gröt. Jag har visst betat av allt jag hade tänkt för dagen och det är bara babysimmet som återstår. Duktig flicka! :-)

Sleepless in Linköping

Natten som var låg jag sömnlös igen. Förresten började det med att jag for upp och tog tag i sambon som vaknade till och undrade vad jag höll på med. Jag drömde precis att William höll på att ramla ur sängen och skulle precis rädda honom. Fast jag väckte en grymtande sambo istället :-). Efter det kunde jag bara inte sova. Vid tretiden funderade jag på att gå upp och sätta på TV:n. Jag var för trött för att gå upp och det blev ett evigt rullande fram och tillbaks i sängen. Mitt vänsterben värker om nätterna att jag håller på att bli galen. Jag har haft problem med höften några år och har ex. inte kunnat sitta i skräddarställning på grund av smärtan. Knepigt! Yogan har därför varit lite av en plåga och det kanske är därför som benet värker. Nu ilar en smärta uppifrån höften, ner genom låret och ut i vaden. Jag har ingen aning om vad som händer och det går inte att sova av smärtan. Efter en sömnlös natt blir hjärtklappningen så mycket värre och ångesten kommer smygande. Typiskt! Sedan är både jag och William förkylda och William är också inne i en separationsångestfas. Han kryper efter mig vart jag än ska, gnäller, rycker mig i byxbenen och vill komma upp. Det känns lite mysigt att han vill vara nära fast det går till en viss gräns. Jag har lite annat jag måste göra också. Idag känns det inget vidare. Jag hoppas att dagen blir bättre än vad det ser ut som nu. Om vi orkar ska vi gå på babysim ikväll eftersom vi missade i måndags. Det vore kul att komma ut lite idag i alla fall. Nu ska jag se över ekonomin lite medans William sover och sen är det dags för frukost och påklädning. Man kan ju inte gå och lufsa i morgonrocken hela dagen :-).

Är det samma kille?

2 veckor: 2,8 kg och 51,5 cm lång

8 månader: 8,5 kg och 71,5 cm lång

Många har frågat om William fortfarande är samma kille :-). När han föddes var han så liten och efter att ha gått ner 300 gram blev han som en liten fågelunge. Vi var oroliga över att han inte gick upp i vikt som han skulle. Han hade rödbrunt hår som pappa och mörkblå ögon som alla nyfödda har sägs det. Idag är han en kille med babyhull, blont hår och mörka ögon som skiftar ena stunden i grönt och andra i brunt. Vi tycker själva att han är helt förändrad, men vi har älskat honom precis lika mycket hur han än sett ut. För oss är han den sötaste ungen i världen och behöver jag säga att vi är stolta :-). Puss på dig lilla älskade gubben!

Man glömmer så lätt hur det var

Den 29 maj klockan 21.00 stod jag glatt och borstade tänderna i hallen. 6,5 timme senare började vattnet att gå, vid 03.30 på morgonen den 30 maj. Värkarna kom inte förrän framåt eftermiddagen och kulminerade inte förrän framåt tiotiden på kvällen. Vid 03.30 den 31 maj känns det som att det var dags att åka in. William föddes 12.47 den 31 maj. Ett hett efterlängtat barn som skulle komma att bli älskat över allt annat. Nu 8 månader senare är det kul att tänka tillbaks hur det var, men oj vad fort man glömmer. Kolla in magen! :-)

Idag hände det något stort

Efter att ha krupit mot diskmaskinen ett oräkneligt antal gånger och efter att jag har motat bort honom ett oräkneligt antal gånger så gav jag idag upp. Jag vände mig om och fortsatte skölja av lunchtallrikarna och när jag sedan vände mig mot honom igen så stod han där. William hade med hjälp av diskmaskinen som stöd lyckats ställa sig upp. -Titta! skrek jag upphetsat till sambon. -Han står! Jag hann lagom få tag i William innan han hann drutta allt för hårt på rumpan. Det känns som ett stort steg att lillkillen nu börjar ställa sig upp. Jag undrar hur lång tid det tar innan han går? Spännande fortsättning följer.

Värsta persen över?

Nu var det några dagar sedan jag skrev. Jag har helt enkelt inte bara orkat. Just för tillfället känns det bättre, men jag vet att den kan slå till när som helst. I måndags slog den till med full kraft och jag bara grät och tänkte att det nog var dags för mig att lämna in. Tisdagen kändes nattsvart och sedan dess har jag inte varit mig själv. Det är inte så att jag legat i sängen och dragit täcket över huvudet. Tvärtom. När jag får mina ångestattacker stannar först världen för ett tag. Sedan när de börjar dala får jag ett knäppryck och kör på i 110 km/h. Jag stressar som den värsta galning. Allt för att inte hinna sjunka djupare, för att få tankarna på annat och för att hinna så mycket som möjligt innan det är för sent. Det känns helt sjukt, men det bara blir så. Här kommer en kort rapport om vad som hänt under veckan.

Onsdagen: Jag promenerade med barnvagnen halvvägs in till stan för att träffa de andra mammorna i mammagruppen. När jag kom dit visade sig att de flesta var sjuka eller inte kunde. Det blev bara jag och tjejen vi skulle till och våra två små killar. Tjejen bjöd på teryakikyckling med en god sallad till och vi pratades vid medan de små satt på golvet och lekte. Det var strålande väder och vi bestämde oss för en promenad med barnvagnarna i eklandskapet. Barnen somnade i vagnen och eftersom vi var på tu man hand kändes det som att vi lärde känna varandra lite bättre. På vägen tillbaks stannade vi till och fikade lite. Jag och William tog bussen hem efteråt och den kvällen orkade jag inte så mycket mera.

Torsdagen: En föredetta jobbarkompis kom över på lunch och fika. En tjej som jag gillar jättemycket. Trots åldersskillnaden som faktiskt är 25 år känns det ändå som att vi vore jämngamla. Vi tänker väldigt lika och för mig är hon en tvillingsjäl. Vi har alltid så mycket att prata om och det känns bra att diskutera djupa saker med henne. Vi förstår varandra på ett mycket bra sätt. Om du läser det här så vill jag tacka för senast och jag hoppas att vi ses snart igen! Ta hand om dig! Kram!

Fredagen: Det var dags att träffa naprapaten igen. Som jag ser fram emot att träffa honom! Han förstår mig och han vet vad jag genomlider. Han har varit där själv. Jag kände återigen att en "vanlig" terapeut inte har så mycket att komma med när det gäller mig. Hur ska en terapeut, som inte varit med om ett totalt mörker, någonsin kunna förstå vad en annan människa genomlider? En fin utbildning räcker inte! Tro mig. William fick stanna hos min syster medan jag var hos naprapaten. Naprapaten hade en hel del kloka ord att komma med som vanligt. Han får mig verkligen att tänka efter och han är fenomenal på att peppa. Vi ska träffas redan nästa vecka igen och jag ser redan fram emot nästa gång. På kvällen kände jag mig helt slut.

Lördagen: Min sambo hade lovat att inte boka något den här helgen. Jag tyckte att vi borde ha lite familjetid och göra lite husgöra. På förmiddagen satte sambon upp ett antal lampor på övervåningen. Vi har snart bott i huset i två år och innan helgen saknades fortfarande ett tiotal lampor. Vi har genomlevt två vintrar i halvmörker känns det som och nu äntligen ska det bli ljusare inomhus. Hallen på ovanvåningen fick två nya taklampor och Williams rum fick en taklampa och en vägglampa. Sedan blev det en taklampa i sovrummet och en i kontoret. Efter lunchen åkte vi på shoppingrunda och när vi kom hem satte sambon upp två barngrindar i trapporna och jag lagade middag. När klockan var nio var jag både frusen och trött. Sambon och jag satte oss i soffan framför TV:n och jag somnade i sittande ställning med huvudet lutat mot hans axel. Jag är bara trött, trött, trött. Delvis beror det kanske på ångesten och delvis på att jag stressar mycket. Jag hoppas att det kommer kännas bättre den kommande veckan.

Idag: Sambon har påbörjat att sätta upp bordslampan i köket. Sedan åkte han iväg för att hjälpa sin chef att bära högtalare i 200 kilosklassen. Jag hoppas att han inte skadar sig! Efteråt skulle han träna den lilla träningsnarkomanen. Jag har lagat och fryst in barnmat och efter det blev det en kortare promenad till affären. William har varit trött och kinkig och jag tror att han börjar bli lite småsjuk. Jag har en hel lista med måsten, men hamnade framför bloggen istället. Det blir ju som en drog det här bloggandet :-).

Svår ångest

Jag har hållit mig borta från bloggen några dagar. Anledningen är min just nu svåra ångest. Jag förstår ingenting. Jag har trott att jag har kunnat hålla den i schack, men nu är den tillbaks med orkanstyrka. Jäkla skit! Jag som inte gillar att svära men nu tänker jag faan gör det. Jag är så trött på mig själv! Jag vet inte om det har att göra med att jag sovit dåligt och stressat. Den kommer krypande och tar liksom ett strypgrepp på mig och jag sjunker ner i ett totalt mörker. Ett totalt mörker där det just då inte finns någon som helst återvändo. Jag tror att jag ska dö och det på allvar. Jag avskyr den känslan, att den tar makten över mig och styr mitt liv. Sent igår kväll ville jag bara öppna fönstret och skrika för fulla lungor -HJÄLP!!!!! Men vem kan hjälpa mig? Jag går hos en naprapat som också funkar som en teraput för mig. En helt underbar människa. Jag har också påbörjat en ny KBT-behandling hos en riktig teraput. Jag har till och med bestämt tid med en präst. Ja, ni hörde rätt. En präst som jag känner genom barnsången vi går på i kyrkan. Jag griper efter vartenda halmstrå. Jag vill bli fri från min ångest. Jag gör vad som helst för att bli av med den förutom att dö. Jag försöker förklara för min sambo som känner sig helt maktlös. Jag försöker föklara hur det känns att inte kunna göra någonting utan att tro att jag ska få en hjärtinfarkt. Till och med att plocka upp en leksak från golvet får mig att hinna tänka tanken. Jag vill verkligen inte sjunka ner i tablettträsket. Jag är jättenegativ mot mediciner. Tar inte ens en alvedon om jag har huvudvärk. Ja, förutom när jag födde barn och tog en epidural och levde på värktabletter några dagar efter för att lindra smärtan av stygnen. Jag känner mig så nere just nu. Det känns så orättvist! Jag tittar på andra som skrattar och till och med skämtar om döden. Jag kan inte skämta om döden. Jag fryser till is bara jag hör ordet död, ser en likbil eller skriver ordet. Jag önskar att jag vore som sambon. Han tar dagen som den kommer, ser till att förverkliga sina drömmar och skulle kunna leva på en öde ö utan problem. Jag beundrar hans styrka och att han är så orädd. Tyvärr verkar han inte kunna påverka mig. Jag önskar att jag kunde få lite av hans mod. Det blev ingen rolig läsning idag, det är jag medveten om. Vilken tur att jag har bloggen. Det hjälper verkligen för stunden att skriva för att dämpa ångesten. Jag som var så emot bloggande. Jag måste medge att jag hade fel.

Tuffa nätter

Sitter i soffan med laptopen i knät och är svintrött. Sambons alarm gick igång igår imorse vid 02.20. Han skulle på Swedish rally uppåt Karlstad. Timmarna innan alarmet gick igång vaknade jag av någon anledning en gång i timman. När det var dags för sambon att gå upp sov jag som bäst. Sambon sprang omkring och fixade men än det ena och än det andra. Jag låg i sängen och ropade -Har du med långkalsingarna? -Glöm inte mössa och vantar! -Fixa några mackor att ta med! -Minneskortet till kameran ligger på hyllan! -Campingstolen finns i förrådet i källaren! Snacka om att vara en kycklingmamma :-). Hur ska jag inte bli mot William? :-) Jag lyckades somna om efter att sambon slängt igen ytterdörren. William vaknade vid åttatiden som vanligt. Jag bar in honom till mig och vi låg och myste en timma i sängen innan det var dags att gå upp och fixa vällingen. Han somnade igen vid halv tio och under de två timmarna han sov lyckades jag tvätta, dammsuga delar av huset, tömma diskmaskinen och duscha. Vid halv tolv åt jag en sen frukost samtidigt som William åt sin lunch. Idag hade jag bestämt att träffa min barndomskompis L. Hon har nyligen gått och blivit husägare och det var kul att få se hur bra det ordnat sig för henne. Det var ett jättemysigt och rymligt radhus som nästan helt och hållet var renoverat. På baksidan fanns en trevlig uteplats som vette mot en skogsdunge. Perfekt för barn som älskar att gå på upptäcktsfärd. Det känns som att L och jag har hittat tillbaks till varandra och det känns bra. Vi har känt varandra sedan jag kom ny till fjärde klass. Vi drogs till varandra och var sedan oskiljaktiga. L och jag har delat en hel del upplevelser som är både positiva och negativa. Vi åt och sov hos varandra, hittade på hyss tillsammans, tog körkort tillsammans och delade allt. En sån vänskap ska man vara rädd om. Kvällen tillbringade vi här med att äta gott och se på Lets dance. L åkte hem vid elvatiden efter en jättetrevlig kväll tillsammans. Nu sitter jag här med världens panikångest. Jag ska sova själv och jag fullkomligt avskyr det. Sambon sover i en sovsäck på ett liggunderlag på ett hårt golv med femton andra killar. Jag önskar att han fanns här just nu och kramade mig och sa att allt ordnar sig. Himla ångest! Ska jag någonsin bli fri från dig? Jag vill bara få leva, må bra och se William växa upp. Jag ska nog försöka krypa till kojs nu och försöka få lite sömn. Min lilla älsklingspojke kommer att vakna i vanlig tid imorgon :-).

Barnvagnsbio

Igår trotsade vi regnet och tog oss ner på stan för att träffa mammagruppen på Claras Coffee. Vi åt fullkornspasta med lax och spenat och hade det trevligt som vanligt. Efteråt var vi på barnvagnsbio och såg filmen Juno. En tonårsfilm som handlade om en sextonårig tjej som råkar bli gravid med sin bästa kompis. Som bäddat för komplikationer :-). Vilken bra idé det här med barnvagnssbio! Jag hade bara hört talas om det. Vi slog oss ner på främre bänkraden och småttingarna fick ligga på filtar framför oss med sina leksaker. Det fanns ett skötbord, blöjor och lite mellanmål till barnen. Filmstaden kunde kanske lyxa till det lite ytterligare, men vi var ändå nöjda. Barnen var mellan varven glada, hungriga, trötta och lite ledsna. De sov mellan varven och när de var vakna och nöjda lekte de på golvet eller satt i knät och kollade på filmen. Det funkade förvånansvärt bra. Vi var väl halvnöjda med filmen, fast samtidigt glada över att få komma iväg på bio. Efter filmen tog vi en runda på stan innan vi begav oss hemåt. Det blev en mysig dag som vi gärna gör om!

Dagens William

Våran lilla buskille William har ikväll gjort nya framsteg. Jag har suttit en del vid datorn och han har suttit på golvet och lekt. Eller rättare sagt dragit ner allt från bokhyllan som han kommit åt. Vid ett tillfälle sa jag -Kom till mamma och så räckte jag fram händerna mot honom. Då började han hasa sig framåt på rumpan och kom ända fram till min stol. Sedan räckte han upp händer och armar mot mig och ville bli upplyft. Jag blev alldeles rörd! Tänk vad stor han blivit våran lilla kille! Jag måste berätta för sambon när han kommer hem från banketten han befinner sig på. Hoppas att han kommer hem snart :-).

Yogan

I söndags kastade jag mig i bilen för att ta mig till yogapasset på Friskis. Jag var sent ute och när jag väl kom dit var passet fullt. Jag var så besviken! Igår gjorde jag ett nytt försök. Sambon fick cykla hem i ett rasande tempo för att jag skulle hinna till måndagens yogapass. Jag fick möta honom i dörren, ge korta instruktioner om William och sen iväg. Jag var aningen sent ute, körde för fort och när jag kom fram fanns ingen parkering kvar. Jag ställde mig lite vid sidan av och tänkte att det nog inte var någon fara. Inne i yogasalen var det trångt med utrymme. Jag hittade en plats och skulle precis rulla ut yogamattan när en kärring (ursäkta) säger -Du får ligga där borta! och så pekar hon mot en plats längre fram där det var ganska trångt. Hennes väninna som kom efter mig skulle nämligen ligga bredvid henne. -Jaha, säger jag utan att protestera. Jag orkade bara inte. Jag hittade en plats långt fram som är en av de bättre platserna och råkade hamna bredvid en tjej jag känner igen. Tjejen är jättetrevlig, men den här gången hade jag gärna velat vara där utan att känna någon. Jag kände att jag hade ett stort behov av att få vara ensam och kunna koncentrera mig. Passet började och när jag slöt ögonen och koncentrerade mig på andningen gled jag snabbt in ett meditativt tillstånd. För mig brukar det vara jättesvårt, men den här gången var det annorlunda. Vissa positioner klarade jag utan problem och vissa rörelser var jättesvåra. Jag har vissa favoriter så här långt och en heter Månhälsningen. En serie rörelser som binds samman. Efter passet kände jag mig helt lyrisk. Det var så skönt att få "tina upp" min stela kropp och att få andas långt ner i magen. När jag kom ut till bilen satt en böteslapp på rutan. Typiskt! Fast jag tog det ändå med ro. Jag kom hem glad som en lärka och började visa sambon dagens övningar. Igår kväll beställde jag en DVD som heter Yoga for absolute beginners. Ett tips från yogaledaren på Friskis. En rosa yogamatta ligger redan här och väntar på mig. Nu äntligen ska jag få ordning på både kropp och själ. Allt är bra i mitt liv.

Friskis & Svettis KiYoga är en variant av hatha yoga. Hatha yoga är den vanligaste formen av yoga och en av de första som nådde västvärlden. För många är hatha yoga vad man tänker på när yoga nämns. Även om hatha yoga kan ses som en förberedelse inför ashtanga yoga är inte hatha yoga begränsad på något sätt. Tvärt om är det ett komplett yogasystem med alla traditionella komponenter: andningsträning, fysisk träning med positioner, mental träning och koncentration, balans och koordination och meditation. Om ni är intresserade finns det mer att läsa på ex. sidan jag hittade http://www.nyfikenvital.org/?q=node/932.

Terapi, första besöket

Idag hade jag en tid bokad hos en psykolog. Hittills har jag varit missnöjd med de terapeuter jag träffat och jag hade absolut inga förhoppningar. Sen skulle jag denna gången få träffa en man. Tidigare har det varit kvinnor. Jag vet inte varför, men jag tänkte att jag hellre hade velat träffa en kvinna. Jag måste erkänna att jag var väldigt avig innan jag ens han träffa mannen. I nästa andetag tänkte jag att det kanske bådar gott. Precis som när man går på bio och inte har några som helst förhoppningar om att filmen ska vara bra. Sedan går man därifrån och är alldeles lyrisk. Hur många känner igen sig? Mannen var i min ålder och hade ett fast handslag. Det fasta handslaget är viktigt. Jag såg hans cykelhjälm och ryggsäck och tänkte direkt "Ha! Vilken tönt!" Kan ni bara förstå att jag tänkte så? Hur dum får man vara? Vem är jag att döma andra? Skärpning! Han visade sig vara en lugn och behaglig person och inte alls töntig. Han satte igång direkt med att ställa några frågor och fick mig att berätta mitt livs historia på en kvart. Han såg lite tagen ut när jag berättade om vissa bitar och jag kände att han var berörd. Jag kände också att jag accepterade honom och hans cykelhjälm och ryggsäck. Personkemin är viktig. Nu tar jag alltså tag i det igen. Min barndom, tonårstid och jobbiga vuxenminnen. Hjärtklappningen kändes av medan jag satt där och berättade. Klart som fasen att det hänger ihop. Min kropp bär på en massa obehagliga minnen och mår inte vidare bra. Det viktigaste organet i kroppen, hjärtat, som pumpar och håller mig vid liv är skadat. Det skenar, får "stirr" och slår med oregelbundna slag om vartannat. Frågan är om det ska bli min död eller om terapin ska hjälpa mig att förstå att det bara handlar om min mentala hälsa. Jag hoppas på det sistnämnda. Jag skulle ge vad som helst för att slippa den dagliga panik- och dödsångesten. Förutom att dö. Jag vet inte om psykologen kan hjälpa mig, men jag måste ge det en chans. Nu eller aldrig!

Listan

Hämtad från http://smultronrosen.blogg.se/

Höger- eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Ångest p.g.a hjärtklappning
Favoritgodis: Chokladpraliner
Är det nåt du absolut inte äter: Lever och fiskbullar
Kläder just nu: T-shirt och mysbrallor
Musik just nu: Just nu njuter jag av tystnaden
Vad sa du senast: Sov gott till William som skulle ta sin förmiddagslur
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: Jag vet inte, men jag skulle nog velat prova på att leva bland indianerna innan de blev placerade i reservat
Sommarplaner: Det blir nog England skulle jag tro
Är du bra på matte: Inte alls
Fisk eller badkruka: Badkruka, om det nu inte är 28 grader i vattnet :-)
Saft eller alkohol: Saft, får hjärtklappning av alkohol numera och kan inte sova
Längd och vikt: 1,70 och ca 57 kg
Hur många kuddar sover du med: 1 hög
Favoritväder: Sol
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med dig?: Sambon, sonen och kudden :-)
Spelar du nåt instrument: Nej
Morgon- eller nattmänniska: Dagmänniska
Sparare eller slösare: Fröken Slösa
Vem är viktigast för dig: Jag kan inte välja mellan sambon och sonen
Bästa film: The Green Mile är en av mina favoriter
Tror på liv på andra planeter: Varför skulle vi vara de enda?
Kommer du ihåg din första kärlek: Ja, fast min sambo är den största kärleken
Älskar du henne/honom fortfarande: Nej
Har du några homosexuella vänner: Ja
Tror du på mirakel: Ja
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Ja
Ser du dig själv som tolerant mot andra: Jag försöker
Ser du på kärleken som ett misstag: Varför skulle jag göra det?
Hur många barn vill du ha när du blir stor: Tre, men jag hoppas i alla fall på två
Bio eller promenad: Bio
Är du kittlig: Ja, fy!
Snarkar du?: Om jag är förkyld
Rädd för insekter?: Ja, faktiskt
Äckligaste insekten: Spindel
Största svaghet: Gråter när jag blir arg
Det här är jag bra på: Att vara omtänksam
Bästa bok?: Vet inte
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja?: Att kunna vända ont till gott
Chips, morötter eller godis?: Godis (choklad)
Pizza eller hamburgare?: Hamburgare
Skriver du dagbok?: Bloggar
Har du nån flickvän/pojkvän?: Sambo och blivande man hoppas jag :-)
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig?: Har periodvis tänkt på en liten tatuering, men jag vet inte om det någonsin blir av. Det känns inte så viktigt
Stökigt eller välstädat?: Välstädat!
Gungar du på stolen?: Nej, varför skulle jag göra det? :-)
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump?: Aldrig i livet
Vilken hand håller du gaffeln i?: Vänster
Hur många syskon har du?: Två äldre syrror
Vad är du mest rädd för?: Att något ska hända mig och min familj
Saltar du på maten?: Försöker låta bli
Gillar du att sjunga?: Ja
Vilket gymnasieprogram går/gick du och varför?: Handel- och kontorslinjen. Som barn ville jag bli kontorist som mamma HA, HA, HA
Anser du att du är stark?: Ja, trots allt
Brukar du sola?: Nej, inte nu när solen är så stark. Förr om åren gjorde jag alltid det
Vad gör du om du får hicka?: Försöker hålla andan
Har du komplex och för vad?: En jädra massa :-)
Röker du?: Nej, slutade för massor av år sedan och tänker aldrig mer röka en cigarett
Snusar du?: Nej, men prövade som nyfiken tonåring
Använder du knark?: Skulle aldrig falla mig in!
Kaffe, te eller inget?: Te
Har du en besatthet?: Choklad i de flesta former

Vår älskade lilla William

Det var en gång en liten flicka, del 2 "Misshandeln"

Flickan skulle fylla sju år. Mamman och den mörkhårige mannen hade beslutat sig för att köpa ett hus tillsammans utanför stan. Flytten gick till ett stort vitt tegelhus med bruna fönster och bruna tegelpannor. Flickan fick ett eget rum på övervåningen innanför mammans och mannens sovrum. Det fanns så många rum och det gjorde flickan lite rädd. Helst den inredda lite mörka källaren kändes skrämmande. Trädgården var stor och där fanns flera äppelträd och ett kinesiskt körsbärsträd som blommade i en vacker rosa färg. Det fanns även ett stort träd på baksidan som hade ett enormt lövverk som hängde ända ner till marken. Som gjort för att gömma sig under. På ena sidan huset bodde en barnfamilj. På andra sidan huset fanns en ödetomt med vild växtlighet där man kunde samla sniglar. På baksidan fanns en elstation och där brukade flickan gena för att springa ner till chokladfabriken på andra sidan vägen. I huset mitt emot bodde flickans blivande dagmamma. En barsk men vänlig kvinna med stort lockigt mörkbrunt hår och med bruna glasögon i plast som var enorma. Längre ned på gatan bodde Anna som skulle komma att bli flickans vän och där fick hon senare en tillflyktsort. Hemma hos Anna gjorde flickorna hemmagjord läsk och Anna visade sin mammas och låtsaspappas sexleksaker.

Flickan började skolan och mamman fick följa med. Flickan vågade inte vara själv i skolan. Mamman fick ta ledigt från jobbet och följa med de första veckorna. En dag blev mannen, utan att flickan förstod varför, rasande och slog mamman. Mamman låg på soffan i vardagsrummet och grät och skrek medans mannen hamrade på henne med sina hårda knytnävar. Flickan stod en bit bort och grät hysteriskt. Hon försökte vid något tillfälle hindra mannen som knuffade bort henne och forsatte misshandeln. Något brast inom flickan och det som hände var som en film som utspelades framför henne. Hon var maktlös där hon stod. Hennes älskade mamma fick ta emot de hårda knytnävarna om och om igen. Flickan mådde inte bra. Ibland låtsades hon att hon var sjuk och låg framålutad över toalettstolen och försökte kräkas. I skolan matvägrade hon ofta. Skolfröken satt ofta kvar med flickan och tvingade i henne maten tills att hon nästan kräktes. Mamman fick höra om matvägran och skolfrökens sätt att hantera det. Mamman gillade inte skolfrökens metoder och efter ett möte mellan dem blev flickan lämnad ifred.

Mamman var väldigt pysslig och tänkte göra lite fint i garaget en dag genom att sätta upp en gardin. Flickan fick vara med och både mamman och flickan var på glatt humör. Plötsligt kom mannen in i garaget och betraktade det som pågick. Av någon anledning blev mannen rasande och gav sig på mamman som fick ta emot stryk över motorhuven på bilen. Flickan blev förtvivlad och grät, men kunde inte göra något. Så här fortsatte det gång på gång.

Livet gick på något sätt ändå vidare. Flickan trivdes i skolan och fick flera nya vänner. Bland annat en bästa kompis, Linda. Linda hade en stor lycklig familj. Flickan trivdes så bra hos Linda att hon ville flytta dit.

Mamman och mannen köpte en husvagn och verkade se fram emot kommande semestrar. Flickan hade bara ont i magen. De kommande husvagnssemestrarna blev ingen avkoppling för flickan. Hon var hela tiden på spänn. När som helst kunde mannen bli aggressiv och ge sig på mamman. Det var bara en tidsfråga. Till sist orkade inte flickan att vara hemma för att försöka skydda mamman. Hon orkade inte längre att vara vittne till misshandeln. Flickan tillbringade allt mer tid med Anna och Linda och såg till att sova över hos dem så ofta hon kunde.

I slutet av tredje klass bestämde sig mamman och mannen att sälja huset och separera. Flickan blev lättad över beslutet. Hon slets upp med rötterna igen för att börja ett nytt liv i stan. Återigen visste hon inte så mycket om vad som hände. Hon trodde ändå att livet skulle komma att bli bättre. Flickan hade fel, men det visste hon inte just då.

(Anna och Linda är påhittade namn)

William 8 månader

William är nu åtta månader. Han har nu, från att ha varit en tanig liten bebis som legat under den understa tillväxtkurvan, vuxit ordentligt och kurvan pekar stadigt uppåt. Till skillnad mot förut känns det nu som en fröjd att gå till BVC. Igår var det dags för ett nytt besök och han vägde då 8.5 kg och var 71,5 cm lång! Han ökar lika mycket i vikt som han växer på längden. Han sitter nu stadigare och stadigare. Ibland druttar han på näsan när han försöker ta sig från sittande till krypställning. Då blir han rejält ledsen, men då finns jag där och vaggar och tröstar. I förrgår började han åla framåt istället för bakåt och han går nu upp på alla fyra och står där och vaggar. Det börjar verkligen bli dags att barnsäkra hemmet och jag måste gå på sambon om det. Grindar ska upp i trappan, petskydden för eluttagen ska dit, lådspärrar måste inhandlas och vi måste gå igenom huset för att se vad som mer måste åtgärdas. Sambon och jag är överrens om att inte plocka bort prydnadsföremål. Vi vill åtminstone försöka lära William vad som är tillåtet att röra och inte röra. Det kan annars bli spännande för honom att ge sig på saker när vi är bortbjudna. William börjar också ha fler ljud för sig, men mest är det "da da da" och "ba ba ba" som gäller. I förrgår satt han bredvid mig som hade laptopen i knät. Jag hade gett honom en del leksaker och han hade även fått ett par fjärkontroller och min mobil att studera. Det hjälpte inte :-). Han ville åt laptopen och jag vet inte hur många gånger jag sa "Det är mammas, här har du dina saker". Han tyckte att det var så kul att kika lite lurigt på mig och sen kasta sig över laptopen. Sedan skrattade han bara åt mig när jag sköt bort honom och upprepade att laptopen var min. Vilken liten luring :-). Just nu sover han. Sambon och jag har konstaterat att vi har haft en sådan tur. Han somnar mellan åtta och nio på kvällen och vaknar vid åttatiden på morgonen. Han är så duktig våran kille och vi älskar honom över allt annat!