Ska det kännas så här?

Efter gynundersökningen kan jag knappt sitta. Det känns faktiskt värre än efter förlossningen. Till och med när jag går känner jag den stramande smärtan i underlivet. -Jag ser att du har en bristning nedåt, sa läkaren, satte en tång och drog nedåt i bristningsområdet. Jag höll på att svimma av obehagskänslan och smärtan. Han undrade om det gjorde ont. Behövde han ens fråga? Jag kved, rykte till och tårarna började trilla. Jag vet inte varför jag är så upprörd över det här. Jag har tidigare varit så nöjd över att inte känt att bristningarna så mycket efter en vecka efter förlossningen. Nu, fyra veckor senare, kan jag knappt sitta ner. Ska det kännas så här? Visste läkaren vad han gjorde egentligen? Tänk om han har gjort mig någon skada? Jag hade kommit igång med de klassiska knipövningarna, men att knipa nu är smärtsamt. Det känns verkligen nu som att jag har en stor bristning därnere och så kände jag inte alls tidigare. Jäkla skit! Just nu är jag skitdeppig över det här och har inte lust med någonting. Ni får tycka att jag är knäpp. Om läkaren har skadat mig ska jag banne mig anmäla honom. Grrrrrr! Goda nyheter är i alla fall att magsmärtorna försvunnit, så någon nytta har väl den stackars kraken lyckats med i alla fall. Godnattkramar från en hormonstinn kvinna med bristningar som Grand Canyon :-).

Våldtäkt

I Kvinnoklinikens väntrum satt småbarnsföräldrar, äldre personer och en ung tjej i rullstol med dropp. En trevlig blond sköterska bad mig lämna ett urinprov och jag fick en febertermometer i armhålan. Efter en stunds väntan kom en ung manlig läkare och ropade mitt namn. Typiskt, tänkte jag, att det skulle vara en manlig läkare. Han visade mig till ett undersökningsrum och ställde en mängd frågor om mitt problem. Jag berättade om mina magsmärtor och min ojämna puls. Han antecknade allting och sa sedan att jag kunde ta av mig på underkroppen i hörnet bakom draperiet. Jag kände en stor olustkänsla inför den kommande undersökningen. För det första kändes det inte kul att behöva ligga i gynställning inför en manlig läkare. För det andra är det bara lite över tre veckor sedan förlossningen och jag är fortfarande öm i underlivet. Jag bet ihop, satte mig i stolen och lade motvilligt upp benen i gynställningarna. En stark lampa lyste rätt i det heliga och jag kände paniken stiga. Vad skulle han göra? Han började med att titta och peta försiktigt vilket kändes okej. Han sa att han kunde se en del bristningar, att stygnen fortfarande satt kvar och att det såg bra ut. Sedan tog han fram en del verktyg som skulle använda för att kontrollera att allt såg bra ut inuti. Jag som varit så rädd för att både titta och känna efter på egen hand fick panik när han började undersökningen. Det stramade och sved och tårarna trillade nerför mina kinder. Läkaren undrade om det gjorde ont. Klart det gjorde ont! Vad trodde han? Det är inte färdigläkt ännu och stygnen sitter ju kvar. Sedan skulle han göra det klassiska med två fingrar och känna på magen. Jag började må illa och ville bara därifrån. Efter förlossningen har jag känt att jag varit så känslig. Min kropp vill vara ifred och det jag minst av allt velat är att någon främmande person skulle peta i mitt underliv. Mitt underliv har genomgått något stort och traumatiskt och jag började tänka på hur våldtäktsoffer måste känna sig vid en gynundersökning. Till att sluta av med ville läkaren kontrollera med hjälp av ultraljud att inga cystor fanns eller att något såg konstigt ut. Ni vet att man använder typ en massageapparat som ska in för att man ska kunna se allt invändigt på dataskärmen. Det var på något sätt droppen för mig. Tårarna bara fortsatte att rinna och jag kände mig så liten. Jag tänkte att läkaren säkert tänkte att jag var urfånig, men jag kunde bara inte rå för det. På något sätt kändes det som en våldtäkt och jag ville bara därifrån. Jag fick med mig ett recept på antiobiotika i med att han trodde att det var en infektion jag fått. På vägen mot hissen stramade det i underlivet och jag hade inte långt till tårarna. Min sambo hämtade mig och så snart jag satte mig i bilen började jag gråta. Jag berättade för sambon som om hur jag upplevt undersökningen och han tyckte att det var bra att jag gjort det för att se att det inte var något annat fel på mig. Jag håller med, men samtidigt så hade jag nog inte åkt dit om jag hade vetat vad jag skulle bli utsatt för. Nu ska jag påbörja antibiotikakuren även att läkaren inte kunde säga med 100% säkerhet att det är en infektion. Jag som brukar undvika mediciner är lite skeptisk. Jag kommer ändå att ta medicinen och jag hoppas att magsmärtorna försvinner snart så att jag blir mitt gamla jag igen :-).

Livet med en treveckorsbebis

Sitter just nu i soffan med sambon och svärfar i soffan bredvid. Svärmor gick precis och la sig. I fredags kväll kom svärföräldrarna hit sent på kvällen med båten från England till Danmark och sedan med bil. De hälsade som hastigast på oss innan de kastade sig över William :-). Som de hade längtat efter att få se honom. Svärmor ville hålla William med en gång, men lämnade tillbaks honom när han började skrika. Jag tror att vi var lite avvaktande mot varandra till en början. Det har visat sig fungera riktigt bra att ha svärföräldrarna boende hos oss och jag hoppas att det kommer att fortsätta så. Vi har fått iordning lite mera i huset och vi har fått lite hjälp med trädgården vilket känns skönt. I lördags tog vi det lugnt. Jag fixade en del i huset medans de var här, men sedan fick jag knivskarpa smärtor i nedre delen av magen och var tvungen att ta Panodil för att över huvudtaget kunna röra mig. Natten som var sov inte William något vidare och när jag vaknade var smärtan i magen kvar och jag bestämde mig för att ta sovmorgon. Sambon och svärföräldrarna åkte på auktion och blev borta hela dagen. Jag och William fick en heldag för oss själva. Vi sov och ammade om vartannat och jag fick en efterlängtad vila. Just nu sitter jag här med magsmärtor som känns i hela magen. Ska jag behöva oroa mig? Hoppas att jag inte åkt på en infektion. Jag äter just nu laxerande medel för att få bukt med hemorrojder (hoppas ingen läsare är känslig :-)) och det kanske kan förklara dagens magonda. Igår hade jag mera krampaktiga smärtor liknande kraftig mensvärk. Allt är kanske helt i sin ordning fast jag kan inte låta bli att undra vad det beror på. I fredags natt hade jag också en del känningar av hjärtat igen. Jag vet att jag sovit hemskt dåligt och jag borde sova om dagarna när William sover, men då kan jag inte låta bli att göra en massa saker som jag inte hunnit med. Jag har också ätit väldigt dåligt och jag skäms nästan för att jag vet hur viktigt det är att jag äter ordentligt för Williams skull. Kroppen säger väl helt enkelt ifrån när man inte tar hand om sig ordentligt och jag måste försöka bli bättre på att göra det. Ni vet själva hur det är att vara en sönderstressad småbarnsmamma som inte hinner med sig själv. Jag hoppas på att få in lite bättre rutiner snart som gör det bättre för oss alla tre. Nu är det snart dags att gå och borsta tänderna och förbereda för amning och sövning.

Jag vill tacka så mycket för att ni är så hemskt gulliga och lämnar en massa råd och kommentarer som är guld värda. Ni är helt enkelt bäst! Ibland kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att möta er och era små bebisar :-). Ni verkar så rara och ödmjuka och sådana människor växer inte på trän som man brukar säga :-). Ta hand om er och sov så gott! Bamsekram från lilla mig.

Tillägg

William ligger i mitt knä igen på en kudde och snusar och suger sedan tag ett par gånger om mitt bröst. Bredvid mig står en nappflaska med tillägg som jag ska ge honom efteråt. Igår var vi på BVC igen för att kolla vikten. Jag hade laddat innan för att säga ifrån om tillägg om det var så att de tänkt att pracka på mig det. Vikten är nu 2.940 gram och fortfarande efter ganska så exakt 3 veckor har han inte nått födelsevikten. Kvinnan på BVC fick en orolig rynka i pannan och jag förstod vad hon skulle säga. Jag som har kämpat så. Jag har maratonammat i flera veckors tid med såriga och ömma bröstvårtor. Jag har trots smärtan och tårarna inte gett upp och jag hade verkligen hoppats att vi skulle slippa tillägget. Himla skit. Jag började med att säga emot, men insåg snart att jag blev tvungen att ge med mig. Kvinnan på BVC såg att jag inte hade långt till tårarna. Jag vet att jag inte behöver känna så, men just då kände jag mig som en misslyckad mamma. Jag vill inte att min son ska ha tillägg utan bara bröstmjölk som är det naturligaste som finns. Visst ska tillägget innehållsmässigt vara snarlik bröstmjölken, men den är ju ändå syntetisk. Nu kommer många tycka att jag är fånig. Hur många är det inte som använder tillägg istället för att amma? Fast grejen är att jag så gärna vill amma och jag har mjölk. När William skriker så rinner mjölken och jag måste sova i BH med inlägg för att undvika läckage. Idag ringde kvinnan på BVC hem för att höra hur det går med tillägget. Hon sa att hon ringde för att också höra hur det var med mig i och med att hon såg min besvikna min igår. Visst var det schysst att hon ringde, men samtidigt tycker jag att det är tillräcklig press varenda gång vi ska till BVC. Är det mina hormoner som gör att jag reagerar på det här sättet? :-) Jag känner mig besviken och irriterad på BVC och jag tror att vi hade klarat ut det ändå utan tillägget. Ibland tycker jag att vi är så snabba med att göra saker på konstgjord väg istället för att låta saker och ting ske naturligt. Varför ska allting ske så snabbt nu för tiden? Ibland tar saker lite längre tid och det måste vi acceptera. Naturligtvis ska man inte äventyra ett barns hälsa, men håller ni inte med om att det ligger någonting i det?

Dagarna bara går

Nu har det varit tyst från våran bebisbubbla ett tag. Dagarna bara går och jag inser nu hur det är att vara nybliven mamma. Det känns inte som att jag hinner någonting. Känns det igen? :-) Förmiddagarna rasslar till och rätt som det är kan klockan vara två och jag har inte ens hunnit äta frukost. Just nu ligger William på en kudde i mitt knä medans jag ammar och samtidigt skriver :-). Det funkar faktiskt. Jag har inget dåligt samvete för att jag sysselsätter mig medans jag ammar och det känns skönt. Istället är det skönt att fokusera på annat istället för på smärtan i bröstvårtorna. Under dagarna som gått har vi haft med William på flera shoppingturer, vi har besökt flera vänner och igår kväll var vi hos min ena syrra på lite födelsedagsfirande och grillning. William vandrar runt från knä till knä och alla förundras över hur snäll och tyst han är. Borta ja! :-) Hemma är det annat ljud i skällan. I lördags åkte sambon iväg på förmiddagen och kom hem sent på lördagkvällen. William var otröstlig hela dagen. Det enda som hjälpte var att lägga honom till bröstet och det slutade med att min bröstvårtor blev sönderätna. Till sist orkade jag inte längre utan satt och grät för att jag inte kunde ge honom mera mat och för att hans skrik plågade mig. Jag ringde sambon och var irriterad och ledsen på telefon. Jag trodde att han skulle komma hem senast vid sextiden, men vid det laget var han fortfarande kvar i Västerås och skulle precis se till att få lite mat innan hemfärden med släpkärran. Vägen härifrån till Västerås är jättedålig och det tar tid att åka och med en släpkärra får man inte köra fort heller och jag insåg att han skulle bli sen. Det fick mig att bryta ihop ännu mera och när sambon väl kom hem hade han ågren över att jag hade haft en sån helvetisk dag och att han blev sen. Jag älskar verkligen min son över allt annat, men ibland vill jag bara bort från honom en stund och den känslan känns inget bra. Ibland langar jag över honom till sambon och hoppar in och tar en lång dusch för att skölja bort stressen. Jag hör att William skriker när jag stänger badrumsdörren, men sedan kopplar jag bort ljudet genom att stänga dörrarna till duschkabinen och dra på vattnet. Ibland måste jag bara få lite lugn och ro. Inte är man en dålig mamma för det. Idag ska vi försöka komma iväg till fotografen för att ta en bild till dagstidningen och sedan ska vi till BVC igen för att kolla vikten. Senast vi var på BVC hade William gått upp 75 gram och vägde ca 2.880. Fortfarande har han en del kvar att gå upp till födelsevikten och på BVC hotar de med tillägg om han inte gått upp som han ska idag. Jag skriver hotar för att det känns som en stor press på mig att få honom att öka i vikt. Jag förstår att de bara gör sitt jobb och det känns skönt att de har koll på vikten fast samtidigt känns pressen jobbig. Inte för att det är något större fel på tillägg, men jag vill verkligen inte börja med det utan endast amma honom. Mjölken har runnit till nu äntligen och jag har fått börja sova med BH för att inte lämna blöta fläckar i sängen. Det vore själva katten nu om jag inte har lyckats att få i honom nog med mat. Vi får se vad BVC säger idag. Jag känner bara att jag inte längtar dit utan det känns enbart jobbigt. Jag hoppas att det ska gå bra! Håll tummarna!

En vecka och sex dagar

Livet med William är omtumlande. Vart tar tiden vägen? Det är så mycket man skulle vilja hinna med, men tiden finns inte. Ibland känner jag mig som en vandrande mjölkfabrik och jag gråter en del. Är det så här det ska vara? William vill amma all den tid han inte sover och det är jättebra. Sist på BVC hade han gått upp 50 g, så nu är det 200 g kvar till födelsevikten. Det har vänt men det går långsamt långsamt. Vi har äntligen fått den restnoterade bänkskivan till köket, men det visade sig vara ett hack i den. Det går troll i vårt nya kök! Det är tydligt det och vi känner oss deppiga över att vi måste vänta ytterligare på att vårt nya kök ska bli klart. Nu har vi i alla fall fått spishäll och diskho installerat, men sedan måste allt göras om när den nya bänkskivan dyker upp. Suck!! Huset är så skitigt! Jag mår riktigt dåligt av att se alla dammtussar som flyger omkring och toaletterna är ena riktiga bakterihärdar. Ska man låta en bebis bo så här? Jag är så frustrerad över röran och eländet att jag bara bryter ihop ibland och gråter. Jag önskar att min sambo hade lite mer energi att fixa iordning här hemma, men han är fruktansvärt trött och lider av sin pollenallergi. Nästa vecka kommer svärföräldrarna från England och ska bo här i tre veckor. Känns kul att allt är en enda röra då. Jag vill bara härifrån ibland, jag orkar inte se eländet längre. Min älskade lilla son ligger och sussar i mitt knä efter att ha tuttat på mig. Jag kan inte se mig mätt på honom eller sluta pussa på honom. Vilken tur jag har som har två killar som jag älskar över allt annat. Hälsningar från en deppig sunkmorsa :-).

Förlossningsberättelse

Klockan 03.30 den 30 maj 2007 vaknade jag av att mina trosor var genomblöta. Min första yrvakna förfärade tanke var att jag måste ha kissat på mig, men jag insåg sekunderna efter att vattnet måste ha gått. Jag kände ett pirr i kroppen och tänkte att det var nu det hela började. Jag gick på toa, bytte trosor, hämtade en handduk och gick tillbaks till sängen. I och med att det inte var någon större vattenavgång tänkte jag avvakta lite. Jag hade inget ont och jag la mig för att sova igen. Efter en timma vaknade jag och kände att det sipprade vatten mellan benen och jag väckte sambon för att berätta vad som höll på att hända. Jag bad honom hämta telefonnumret till Förlossningen och med den pirrande känslan i kroppen slog jag numret. En lite vilsen sköterska som visade sig vara ny på avdelningen svarade och hon var inte säker på hur vi skulle gå tillväga utan hon skulle fråga en kollega. Kollegan visade sig vara barnmorskan Åsa som håller i vattengympan jag gick på och när hon fick veta att det var jag tog hon genast luren. - Hej vännen! Sa hon glatt. Hur har du det? Ska du föda barn nu? Det kändes tryggt att prata med någon välbekant och vi kom överens om att jag skulle åka upp till Förlossningen för en kontroll vid elvatiden på förmiddagen. Vi passade på att packa färdigt BB-väskan och allt annat som skulle tas med ifall att vi skulle få stanna kvar.

Uppe på Förlossningen tog de lite prover och sedan blev jag kopplad till CTG-apparaten och där fick jag ligga en fyrtio minuter. Medans jag låg i sängen kom det en lite större mängd fostervatten och när jag reste på mig var det en pöl i sängen. Trots det fick vi vackert åka hem i och med att värkarbetet inte startat ännu. Vi blev tillsagda att komma tillbaks klockan sju nästkommande morgon för att jag skulle bli igångsatt om inget hänt innan dess. På vägen hem stannade vi till i stan för att köpa med oss lunch hem. I bilen började jag känna en molande smärta i magen och det kändes lite konstigt att sitta kvar i bilen på en handduk, med blöta byxor medans sambon hämtade maten.

Hemma började den molande värken kännas starkare och den kom och gick var femtonde minut under hela eftermiddagen och kvällen. Jag fick tips om en ”värkometer” på nätet som vi använde oss av för att klocka värkarna. Vi satt i soffan under kvällen och tryckte på mellanslagstangenten på våran laptop när värkarna började och slutade och fick då fram hur långa de var och med hur långt mellanrum de kom. Smidigt! Vid tiotiden kom värkarna som fortfarande var uthärdliga med fem minuters mellanrum och vi tog det lugnt i soffan framför TV:n. Under dagen som varit och under kvällen fick jag springa och byta bindor som var fulla av fostervatten. Jag såg vid ett tillfälle under kvällen att slemproppen hade gått och tänkte då att allt gick som det skulle. Jag måste säga att jag var ordentligt påläst om allt som skulle hända och jag tror att det var det som fick mig att behålla lugnet från början till slut. Jag sa till sambon vid midnatt att vi nog borde gå och lägga oss för att samla krafter till senare så det gjorde vi. Jag började få ondare och ondare, men bad min sambo att se till att få lite sömn för att orka stötta mig senare.

Det blev inga långa stunder av sömn eftersom jag vaknade titt som tätt av värkar som fick mig att kvida. Klockan gick och ett par timmar senare kunde jag inte ligga still längre under värkarna utan satt på sängkanten och gungade. Vi tretiden på natten kände jag att jag var tvungen att ge mig upp ur sängen vid varje värk, det var omöjligt att ligga still. Jag hittade olika platser att hänga mot och jag vickade på höfterna (dansade :-)) och profylaxandades. Jag väckte sambon för att få lite support och han svarade yrvaket att jag bett honom sova. Jag var envis och fick honom att sätta igång datorn igen för att klocka värkarna som visade sig komma med en och en halv minuts mellanrum. Då vaknade sambon till och utbrast att vi minsann måste åka omedelbart :-). Han sprang omkring och fixade och donade och packade ner det sista i våra väskor. Emellanåt hittade han mig flåsandes mot trappräcket och stannade upp för att massera ryggslutet på mig. Sedan passade jag på emellan två värkar att ta mig ut till bilen och sätta mig på handduken igen i och med att det fortfarande sipprade fostervatten.

Sambon följde med mig upp till Förlossningen med all packning. Det kändes som att vi hade hur mycket packning som helst :-). Vi fick ett rum medetsamma och vi blev inskrivna klockan 03.45. En barnmorska som hette Svetlana presenterade sig för oss. Hon skulle finnas där för oss fram till klockan sju då hon skulle gå av sitt pass. Enligt journalen kollade de min temp som då var 35 grader och klockan 04.08 inledde de CTG:n som visade sig vara normal. Hjärtljuden låg på 144/minut och allt var bara bra. Vid 04.30 gjordes en gynundersökning som visade att livmoderhalsen (cervix) var utplånad och att jag var öppen 3 cm. Herregud, tänkte jag, 3 cm är ju ingenting! Bebisens huvud var fixerat ovanför spinae och klart fostervatten fortsatte att sippra. Svetlana frågade om jag ville att hon skulle värma riskuddar åt mig att lägga på magen och det ville jag gärna. Jag fick antibiotika genom dropp på grund av att vattnet gått långt tidigare och de ville förhindra att jag skulle få en infektion. Klockan 05.58 hade min enda smärtlindring varit de varma riskuddarna och nu blev jag tillfrågad om jag inte istället ville prova att sitta på en pilatesboll i duschen. Det var jätteskönt att få sitta och rulla fram och tillbaka på bollen samtidigt som jag spolade hett vatten mot magen. Jag blev sittandes i fyrtio minuter med vattnet strilandes nedför magen medans sambon satt utanför och förde anteckningar över händelseförloppet :-). Vid 06.50 tyckte jag inte att duschen hjälpte längre och jag blev tillfrågad om jag ville använda lustgas istället. Jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit att jag gärna provade varma vetekuddar, dusch eller bad, akupunktur och lustgas och att jag helst inte ville ha någon annan bedövning. Det kändes som att personalen hade tagit till sig av vad jag skrivit och frågade mig hela tiden om allt kändes okej.

Jag påbörjade lustgasen vid sjutiden och den blev snart min bästa vän :-). Hej och hå vad snurrig man blev, men vad skönt det kändes. Det enda som jag tyckte var svårt med lustgasen var profylaxandningen, helst senare under förloppet då jag andades in gasen men skrek ut i masken istället för att andas ut. Vid 07.15 kom en ängel in i rummet. Hon hette Marie och kom in tillsammans med en undersköterska som hette Anna-Lena. Jag blev helt förälskad i barnmorskan Marie som visade sig var den allra underbaraste människan. Hon var så mjuk och behaglig och hon var så bra på att läsa av mig. Hon fick mig att känna trygghet och peppade mig genom hela återstoden av förlossningen. Innan barnmorskan Svetlana gick av sitt pass 07.30 kom hon förbi för att fråga om jag ville att hon skulle sätta akupunkturnålar på mig och det testade jag gärna. Jag tycker så här i efterhand att det inte hjälpte med nålarna. Kanske blev de ditsatta i ett för sent skede? Tre nålar blev i alla fall ditsatta på höger öra, en på hjässan och två på magen ovanför spinae. Jag är nu öppen 4 cm och fortsätter att andas lustgas och min sambo masserar ryggslutet på mig vid varje värk.

Vid åttatiden säger jag till min sambo att jag, trots att jag sagt att jag inte ville ha bedövning, funderade på en epiduralbedövning. Jag kände stor skuld över att jag inte klarade mig utan mera smärtlindring, men min sambo övertygade mig om att jag skulle ta epiduralen om jag kände att jag behövde det. Vi meddelade barnmorskan att jag ville ha en epidural och jag hade tur. En narkosläkare befann sig i korridoren och redan klockan 09.00 satte han ryggbedövningen. Jag hade hört att det inte skulle kännas att bli stucken i ryggen, men det gjorde ont! Samtidigt fick jag en värk och jag fäktade visst till med min vänstra arm bortåt ryggen och narkosläkaren ropade högt att jag måste ligga still. Lätt för honom att säga :-). Ganska snart började smärtan på nedre högra sidan av magen att ge med sig och snart följde även den vänstra sidan. Vilken lättnad! Välkommen till himmelriket säger jag bara :-). Jag slappnade av och kunde nu samla krafter inför slutskedet som skulle visa sig inte vara allt för långt borta.

Klockan 09.56 inledde Marie en skalp CTG-registrering. För de som inte vet sätter man en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtslagen och man har en sladd hängande ut ur slidan som sedan är lite ivägen och som man gärna fastnar i :-). Marie upptäckte i samma skede att en av fosterhinnorna fortfarande är intakt och hon sticker hål på den varav mera fostervatten rinner. Jag är nu öppen 5-6 cm, bebisens hjärtljud är helt normala och det känns så skönt att allt löper på som det ska. Vid 10.52 blev jag ombedd att sätta mig på bollen igen för att vidga bäckenet och jag blir sittandes en halvtimma på den hängandes mot sängen. Jag känner hur det börjar trycka på starkt nedåt ändtarmen och jag känner att jag vill ta mig upp i sängen igen. Marie kommer in igen efter att ha lämnat oss ensamna en stund igen och när hon kommer in så ligger jag (nu får ni skratta åt mig) med en hand mellan benen och håller emot det starka trycket :-). Marie undrar med ett leende om det möjligtvis är så att det börjar trycka på allt mer och det kunde jag bara konstatera. Epiduralen var bra på så sätt att den tog bort smärtan i magen, men på något sätt hade jag fått för mig att den även skulle ta bort smärtan i underlivet vilket var helt fel. Den fungerade väldigt bra på mig ändå i och med att jag kände av alla värkar och jag kunde på ett vaket sätt vara med på allt som hände.

Vid 11.33, öppen 7 cm, blir jag dock kopplad till ett dropp som ska sätta ännu mera fart på värkarna i och med att Marie vid en ny gynundersökning upptäcker att det fortfarande är ett par tjocka kanter kvar som ska försvinna för att jag ska kunna påbörja krystningen. Jag ligger vid det här laget och andas lustgas för glatta livet och istället för att andas ut vrålar jag rätt ut i masken. Sambon försöker få mig att andas ut istället för att skrika, men jag känner att jag måste och att skrika ger mig styrka. Vid 12.20 är jag fullt öppen, krystvärkarna börjar och jag blir ombedd att lägga mig i sidoläge (något som jag önskat i mitt förlossningsbrev). Marie ger klartecken att jag får trycka på och under en halvtimma krystar jag under ca tio värkar. Jag blir rädd vid känslan av det enorma som är på väg ut, men Marie lugnar mig och säger att jag inte behöver vara rädd. Hon förbereder mig genom att smörja in mellangården med mandelolja och hon håller varma handdukar mot mellangården under hela krystningsstadiet. Undersköterskan Monica håller upp mitt ena ben, Marie guidar mig genom krystvärkarna och min sambo sitter bredvid och peppar mig för glatta livet. Jag trodde att sambon skulle hålla sig vid huvudändan, men han hade bra koll på bebisens huvud som åkte in och ut ett antal gånger :-). Rätt som det är känner jag en brännande och svidande känsla och jag hinner snabbt uppfatta att huvudet är halvvägs ute och att Marie hojtar till om att bebisen kommer ut med ena handen bredvid huvudet. Hon tar tag om bebisen och vrider runt den lilla kroppen medans jag skriker djuriskt rätt ut. Det tog inte lång tid att få ut honom i slutet, men det var ändå det jobbigaste.

När bebisen väl är ute vill de lägga bebisen på mitt bröst, men jag vägrar tills att de kollat att allt är okej. Jag var så rädd innan att det skulle vara något fel på barnet och jag var tvungen att få veta. När barnmorskan och min sambo övertygat mig om att allt är okej tar jag emot våran lilla pojke som läggs på mitt bröst. Min sambo utbrister alldeles rörd – Det är en pojke! Det blev en pojke! Jag fylldes med en gång av så mycket känslor och när jag tittade ner på våran son kände jag en sådan stor kärlek som inte kan beskrivas. Vad fin han var! Helt underbar och helt perfekt på alla sätt och vis! Jag kände en sådan lycka och det var så skönt att allt hade gått bra. Jag som hade känt en sådan skräck inför förlossningen tänkte att det här kan jag minsann göra om :-). Sambon klippte navelsträngen och jag blev straxt tillsagd att krysta ut moderkakan och det sa bara slurp så var den ute och Marie höll upp den så att vi skulle kunna se livets träd.

Sedan var det dags att bli undersökt och det konstaterades att jag spruckit en del. Jag var livrädd för att sys och jag fick andas lustgas samtidigt som jag blev bedövad och sydd. Fem stygn invändigt och åtminstone tre utvändigt blev det. Jag måste säga att jag inte kände så mycket av att bli sydd, utan det var mest känslan av att jag trodde att det skulle göra väldigt ont. Jag hade innan hört att det skulle göra fruktansvärt ont, men nu vet jag att det inte måste göra ont. Undersköterskan Monica höll mig hårt i handen och samtidigt så andades jag lustgas och så här i efterhand var det helt okej. Innan Marie gick av sitt pass kramade jag om henne och berättade för henne vilket underbart bra jobb hon hade gjort och hon blev lite rörd :-). Hon sa att det var jag som hade gjort ett fantastiskt jobb och att jag skulle vara stolt.

Efteråt fick vi den klassiska fikabrickan som man har hört talas om och det smakade så gott! Jag var så hungrig att jag fick äta upp en av min sambos smörgåsar också. En sköterska kom sedan in för att mäta och väga William som han nu ska heta. Alla tester som gjordes var helt perfekta och de sa att han var en riktig liten mönsterbebis :-). Apgar 9-10-10. Det enda som inte var helt okej var hans kroppstemperatur som var lite låg. Sambon fick därför sätta sig i fåtöljen med bar överkropp och värma William mot sitt bröst. Sedan kom de in och kollade hans temp igen och då hade den blivit normal. Ganska snart blev vi flyttade till ett enkelrum på Lätt-BB och där kunde vi pusta ut. Vi duschade och ringde sedan runt till våra familjer för att berätta den glada nyheten. Vi låg sedan och vilade oss och det var svårt att slita blicken från våran fina lilla pojke. Tänk att vi klarade det! Tänk att vi hade fått en egen liten son! Vilken lycka!

Välkommen till världen våran älskade lilla son William!

Lillkillen 1 vecka gammal

Vart tog den första veckan med William vägen? Jag känner att vi befunnit oss i en bubbla och allt har handlat om William. Vi har njutit av honom varje sekund och stundvis känner jag att han alltid funnits här med oss. Det känns så mysigt. Igår var vi en sväng på jobbet för att visa lillkillen och alla var så gulliga och kramades och gratulerade. Det var så skönt att komma dit och känna att jag inte längre behöver bry mig om arbetet. Det var kul att träffa jobbarkompisarna, men just själva arbetet är jag enbart glad att få slippa. Efter besöket på jobbet hade vi en tid för ett första besök på BVC. Allting var bra förutom att William inte går upp i vikt och det börjar kännas lite vemodigt. Stackars lilla vännen! Jag fick ett hormonspray utskrivet som man ska spraya i ena näsborren innan man ammar för att få sprutt på mjölkproduktionen. Jag ska också amma varannan till var tredje timma en kvart på varje bröst. Imorgon har vi en tid på BB för en extra viktkoll och nästa besök på BVC är på måndag. Jag ammar och ammar och hoppas på att vikten ska vända snart, åtminstone att de ska kunna se en begynnande viktuppgång. William är så liten och späd och min sambo säger att han har "sausage legs" :-). Håll tummarna för oss imorgon då vi ska till BB. Här ska ammas ordentligt och jag hoppas att vi slipper tillägget. Jag vill så gärna att amningen ska fungera och skam den som ger sig. Jag återkommer med rapport om vad resulatet på BB blev.

Tack alla ni som hjälper, stöttar och tipsar mig angående amningen! Ni är för gulliga! Jag kommer ta till mig av era råd och tips och göra allt jag kan för att det ska fungera. Jag ammar nu med bröstvårtsskydd och även att det fortfarande gör ont, så blir det inga sår som tidigare och det känns skönt! Nu slipper jag våndas redan innan amningen i alla fall och det kanske löser upp en del blockeringar som gör att mjölken inte rinner till som den ska. Min lilla sötnos ligger bredvid mig och snusar och jag tänkte att jag kanske skulle passa på att påbörja en förlossningsberättelse eller om jag tar en lur istället :-). Någon gång ska jag i alla fall se till att dela med mig av mina erfarenheter. Sköt om er!

Det här med amning

Igår natt satt jag i sängen igen och grät medans jag ammade. Det gör så ont att jag stundvis tror att jag ska svimma. När William biter tag i bröstvårtorna skriker jag ibland rätt ut av smärtan och sen lipar jag som ett barn. Min sambo känner sig maktlös och ligger bredvid och klappar på mig bekymrat. Varför ska det behöva göra så j..kla ont? Jag sa till sambon att jag ville ge upp och han försökte peppa mig. Det är klart att jag vill fortsätta och än har jag inte gett upp, men det är en sådan plåga varje gång att jag tänker tanken. På återbesöket på BB kollade de hur jag ammade och jag gjorde enligt konstens alla regler. Ska de då behöva göra så här ont? Hur lång tid tar det innan bröstvårtorna blir härdade? Ni som läser detta får jättegärna lämna råd och tips om hur jag bäst går tillväga för att amningen ska fungera så bra som möjligt. Jag vore grymt tacksam!

Det sjätte dygnet

William har börjat sova bättre om nätterna och det känns skönt, men han sover också sig igenom hela dagarna och jag får väcka honom för att få i honom lite mat. Är det normalt? Det är så mysigt att han vill sova mage mot mage med mig om nätterna och jag ligger där och snusar på honom. Han luktar så gott! :-) Igår var min ena syster med familj över för att kolla in William. De hade med sig lunch och William fick jättefina kläder, en stor nallebjörn och blommor. Min kusin A dök också upp med bullar och present till William. Hon hade tryckt William på några bodies och de var ursöta. Han fick också ett klädkit av henne med Mumin på. Vi satt på altanen hela eftermiddagen och åt lunch och pratade. William som sov sig igenom besöket vandrade runt från knä till knä. Vad skönt att det fungerar att lämna över honom till vem som helst utan att han skriker. Kan ju bero på att han kommer iväg från mjölkdoftande mig också :-). På kvällen tog jag tag i ett berg av disk (vi diskar ju för hand i tvättstugan nu i och med att inte köket är klart. Himla Marbodal och deras leveranser!) och började beta av tvättberget. Sambon fick i uppdrag att vattna i trädgården. Det är ju så varmt nu och torkan har visst slagit till. Nu har jag i skrivandets stund sett till att få i mig frukost. Jag måste bli bättre på att äta och dricka ordentligt för att amningen ska fungera bra. Idag ska vi till BVC för ett första besök och jag är nervös över vad de ska säga om Williams vikt. När han föddes vägde han 3.030 g och sedan gick han ner till 2.740 g och på återbesöket på BB kunde de inte se en begynnande vikt uppgång. Stackars liten! Jag hoppas att det ordnar upp sig snart. Jag känner mig som dålig morsa som kanske inte ammar så mycket som jag ska på grund av smärtan i bröstvårtorna. Jag får lugna mig och se vad de säger på BVC. Önska oss lycka till!

Det femte dygnet

Idag var vi tvungna att ge oss upp ur sängen vid åttatiden på morgon eftersom vi hade en tid inbokad för efterkontroll på BB på förmiddagen. Natten mot tisdagen gick bättre än tidigare nätter. William åt inte lika många gånger som tidigare nätter och verkade komma till ro och sov bättre. Så istället för att hålla mig vaken till fem på morgonen fick jag sova några timmar och jag kände mig riktigt utvilad när det var dags att gå upp. På BB gjordes ett PKU-test (PKU=fenylketonuri som tas på alla nyfödda barn, är till för att kunna ställa tidig diagnos och därmed möjliggöra framgångsrik behandling av patologiska metaboliter, det vill säga sjukliga omvandlingar, och verifieras genom mätning av enzymaktiviteter i vita blodkroppar eller hudeller) och det gjordes en ny läkarundersökning som även den visade att William är en frisk och fin liten bebis. Det enda är att han gått ner 300g sedan han föddes och det har inte kunnat påvisas någon begynnande viktuppgång. Stackars liten! Så nu är jag beordrad att maratonamma :-) för att få honom att öka i vikt. Det kommer att bli tufft att amma oftare nu med såriga bröstvårtor, men vad gör man inte för sitt lilla barn! Vi håller tummarna för att William ska ha gått upp lite i vikt till den första kontrollen hos BVC. Jag förstår inte, mina bröst känns som fotbollar, men den feta mjölken verkar inte ha runnit till. Jag hoppas att det kommer att hända snart. Efter läkarundersökningen gjorde vi ett hörseltest som var helt normalt och det känns så skönt attallting hittills varit bra! Efter hörseltestet träffade vi en kvinna från Universitetet som studerar spädbarns näringstillförsel och vi tackade ja till att vara med i studien. William blev mätt och vägd (2.740g) och sedan lades han naken i en liten kammare på en maskin som mäter kroppsfetthalten. Stackars William fick endast iförd en mössa liknande en svart nylonstrumpa på huvudet ligga naken i maskinen i två minuter. Han skrek under tiden och som mamma skar det i hjärtat att se honom därinne, men vi gjorde det för en god gärnings skull. Efter sjukhusbesöken begav vi oss till Tornby för att inhandla plastunderlägg till den nya kylen, frysen och diskmaskinen. Vi var också en sväng till IKANO-huset för att köpa William ett första album och solskydd till bilrutorna i baksätet. William sov mest hela tiden och när vi kom hem fick jag efter ett tag väcka honom för att han skulle ammas. Han var så duktig idag genom alla undersökningarna och det känns skönt nu att ha dem gjorda. Just nu sitter jag i soffan med en liten kille vid bröstet för att försöka få i honom lite mat. Imorgon kommer de att ringa från BB för att kolla hur det går med amningen. Jag hoppas att vi ska fixa det här, min lilla kille och jag, så att vi slipper komplettera med ersättning. Jag djupandas och försöker tänka positivt trots smärtan. Det är inte helt lätt! Nu är det nog dags att ta lite käk och vila lite innan nattens bravader :-).

De första dygnen med William

I fredags, den 1 juni och ett dygn efter förlossningen, kom vi hem med våran lilla William som vi nu bestämt att han ska heta. De senaste dygnen har varit omtumlande och det är så svårt att förstå att vi har en egen liten son. Vi stannade ett dygn på Lätt-BB och vi hade gärna fått stanna ytterligare ett dygn, men vi längtade hem. Efter att en barnläkare undersökt att William mådde bra, att jag kommit igång med amningen och efter att ha träffat den underbara barnmorska som förlöste mig kände vi oss redo att åka hem. Sambon hämtade bilbarnstolen och William såg så liten ut i den. Vi packade in allting i bilen och jag bad en bön om att vi inte skulle krocka på hemvägen. Snacka om att man kommer att bli överbeskyddande :-). Den första natten sov vi inte mycket alls. William ville amma hela tiden och höll oss vakna med sina små pip som ibland eskalerade till skrik. Det kändes så underbart att få lägga det lilla livet emellan oss i sängen. Vad liten och skör han är! Jag känner så mycket kärlek för William att jag kan börja gråta genom att bara titta på honom. Hormonerna är också i olag och därför blir det nog lite extra känslosamt. I lördags kom ett gäng killar förbi, som är medlemmar i samma motorklubb som min sambo, för att fira Williams födelse med att röka cigarr :-). På kvällen kom ett par kompisar (M & J) för att kolla in William och de hade med sig mat till oss att lägga på grillen. Vad omtänksamt av dem att se till att vi åt, vilket vi helt hade glömt bort :-). Av motorkillarna fick William ett gosedjurslejon och av M & J fick vi jättefina kläder. Lördagnatten sov vi inte så mycket heller utan det skulle ammas och ammas. Mina bröstvårtor är såriga och ibland skriker jag rätt ut när William tar tag om bröstet. Jag hade aldrig anat att det kunde vara så smärtsamt att amma. I söndags sov vi mest hela dagen :-). Vi bestämde oss för att grilla lite igen. Vi står fortfarande utan kök på grund av att vår bänksskiva saknas i köket. Den är restnoterad och tack vare det kan vi inte koppla in den nya diskhon eller spishällen. Det återstår också att kakla och det går ju inte heller att göra förrän bänksskivan är på plats. Usch vad jag är trött på Marbodal vid det här laget. Vi har nu varit utan kök i ca. 2,5 vecka och vem vet när det blir klart, suck! I söndags eftermiddag bäddade vi liggvagnen och tog en tur till affären. En första premiärtur med vagnen som William verkade njuta av :-). Igår, måndagen den 4 juni, jobbade sambon och William och jag blev på tu man hand. William var kinkig antagligen på grund av lite magspänningar och han ville vara nära mig hela dagen. Vid tvåtiden tog jag mig ner till nedervåningen för att hämta lite frukost. Jag passade på de stunder som William sov att ringa ärenden som att boka in ett första besök på BVC och jag har även bokat en tid för efterkontroll hos Kvinnohälsan. Lika bra att ha en tid uppsatt. Igår tog jag mig inte ut från sovrummet förrän sambon kom hem på kvällen. Det kändes underbart att få duscha, äta en bit mat och att få komma ut ur sovrummet. Nu förstår jag vad det handlar om :-), men jag njuter av varje ögonblick. Vilken lycka! Vi har fått blommor med bud från kompisar i England och även från jobbet. Vi har också fått en del gratulationskort och en hel del sms och telefonsamtal. Tack för alla gratulationer och för att så många tänker på oss! Kram!

Välkommen till världen älskade lilla pojke

Klockan 12.47 den 31 maj föddes en bedårande liten pojke.

Han vägde då 3.030 g och var 50 cm lång.

Allting har gått bra och vi kom igår eftermiddag hem från BB.

Vi är helt förälskade i våran lilla sötnos.

Rapport om förlossningen kommer senare :-).

Kram till er alla och tack för alla gulliga inlägg!